Palestinagrupperna i Sverige

Under Israels 23-dagar långa krig mot Gaza kring årsskiftet dödades 1 414 palestinier varav 313 barn. Gazaremsan är ett av världens mest tätbefolkade områden och cirka 80 procent av befolkningen i Gaza är under 18 år. Barnpsykiatern Henrik Pelling och barnneurologen David Henley har båda mångåriga erfarenheter av arbete med barn i Gaza genom sitt engagemang i PGS samarbetsprojekt med Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP). På årets Sjöviksseminarium (5-7 juni 2009) delade de med sig av dessa erfarenheter.

Henrik Pelling och David Henley i Sjövik. Foto: Anna Wester

För barnen i Gaza är varje aspekt av deras liv påverkad och präglad av den israeliska ockupationen och belägringen. För de flesta barn i Gaza finns inga säkra platser där de kan ägna sig åt att leka med andra barn, umgås eller ägna sig åt någon form av idrott. Förutom det fruktansvärda faktum att så många barn dödades under kriget mot Gaza finns de barn kvar som skadats lindrigt eller allvarligt, vars familjer blivit hemlösa och som tvingas leva bland sönderbombade hus och trasiga vatten- och elledningar. För en person som aldrig tvingats leva under krig eller ockupation kan det tyckas otroligt att dessa barn fortsätter att fungera överhuvudtaget. David och Henrik påtalade just dessa barns enorma motståndskraft. De kan drabbas av tillfällig apati men på grund av att de av erfarenhet vet att de bara har sig själva och familjen att lita på, så måste de klara sig i stort sett på egen hand. Det blir en överlevnadsinstinkt som gör att de trots allt lidande tar sig igenom vardagen. Självklart lider dessa barn av allvarliga trauman men att de flesta reser sig gång på gång visar på barns styrka att leva vidare och uthärda de mest hemska förhållanden. Det är dock viktigt att betona att inget barn, under några omständigheter, ska behöva växa upp under dessa levnadsförhållanden.

Systematisk psykologisk krigföring mot befolkningen i Gaza – hur drabbar detta barnen?
David och Henrik åkte till Gaza fyra veckor efter krigsslutet. De reste runt hela Gaza och dokumenterade det som hänt genom fotografier. Samtliga berättelser från de boende i Gaza efter kriget präglades av två upplevelser; att det inte fanns någonstans att gömma sig och att ingen trodde att de skulle överleva tills nästa dag. Henrik och David betonade att detta krig inte handlade om att slå ner Hamas utan att det var ett krig som riktades mot Gaza i stort, ett krig som syftade till att krossa Gaza både materiellt och psykologiskt. Kriget i Gaza bör även ses i ett längre tidsperspektiv av långvarig och systematisk psykologisk krigföring mot Gazas befolkning av den israeliska armen. Denna systematiska krigföring präglar alla boende i Gaza men blir särskilt påfrestande på barnen, särskilt som den inneburit en systematisk underminering av föräldrarnas roll. Genom olika former av handlingar begångna av den israeliska armén framställs föräldrarna, och då särskilt familjens överhuvud (läs: fäderna), som fullständigt maktlösa. För barnen innebär detta en upplevelse av att det inte finns några vuxna i deras närhet som har makt över viktiga beslut – denna makt ligger istället hos ockupationsmakten. Det faktum att det inte fanns några säkra platser att skydda barnen under kriget har med största säkerhet ytterligare förstärkt denna känsla hos barnen och lämnat djupa psykologiska ärr.

Vad kan man göra/vad gör man för barnen i Gaza?
Henrik och David betonade vikten av skolan som ett andningshål för barn och som en institution i samhället som kan ge hopp inför framtiden. Studier har visat att barn som går i skolan mår mycket bättre och om det finns en medveten strategi i skolorna i form av exempelvis speciella lektioner där barnen ges utrymme att berätta om sina känslor och upplevelser kan skolan på samma gång underlätta upprätthållandet av en normal vardag samtidigt som barnen får utrymme att ventilera sina känslor och upplevelser.

Avslutningsvis betonade Henrik och David att konsekvenserna av en så långvarig och utdragen ockupation är svåra att förutse och att tiden nu börjar rinna ut.

Sara Aarnivaara, PGS

Läs även Palestinian Center for Human Rights (PCHR) nya rapport om krigsbrott mot barn här!

Läs även andra bloggares åsikter om Gazakriget, GCMHP, Barnen i Gaza, Israels ockupation, Palestina

Amos Gvirtz är en israelisk fredsaktivist med bakgrund i olika freds och icke-våldsorganisationer och under sin vistelse i Sverige hade vi på Sjövik förmånen att få ta del av hans mångåriga erfarenhet av fredsarbete och motstånd mot den israeliska ockupationen.

Amos delade med sig av intressanta och belysande aspekter och diskussioner inom det israeliska samhället som ger en ökad förståelse för hur Israels militärockupation ständigt kan fördjupas och förstärkas. Bland annat är demografifrågan av stor vikt. Det finns kretsar inom det israeliska samhället som ser Israels framtida demografi som en av de viktigaste frågorna, med andra ord, bibehållandet av en judisk majoritet i Israel. Inom dessa kretsar sågs avvecklandet av bosättningarna på Gazaremsan som ett hot mot denna demografiska målsättning. Amos menade dock att avvecklandet av bosättningarna på Gazaremsan, som för övrigt åtföljdes av en alltmer aggressiv expansion av bosättningarna på Västbanken, var ett sätt att dra uppmärksamheten från de då pågående fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna.

Amos Gvirtz talar på Sjöviksseminariet. Foto: Anna Wester.

Att placera fredsprocessen i skymundan, menar Amos, var och är en del av en strategi där reella förändringar som kan leda till en oberoende palestinsk stat i praktiken inte varit önskvärt från den israeliska regeringens sida. Enligt Amos visste Sharon-regeringen att ett bortdragande från Gazaremsan (trots avvecklandet av bosättningarna upphörde Gaza dock inte att stå under israelisk ockupation) skulle innebära ett förstärkande av Hamas. Stärkandet av Hamas skedde parallellt med att Ariel Sharon systematiskt underminerat Fatah som förhandlingspartner. Detta kan tyckas kontraproduktivt ur israelisk hänsyn, dock menar Amos att detta varit en medveten strategi för att vidmakthålla Israels möjlighet att lägga ansvaret för alla misslyckade fredsförhandlingar på palestinierna. Ett stärkt Hamas och ett nedbrutet Fatah utan folkets förtroende ger Israel en behändig syndabock i palestinierna, vilket Amos menade var Sharons främsta ”framgång” under hans styrelseperiod.

Avsaknaden av ärliga motiv bakom fredsförhandlingar från Israels sida går även att se i statistiken över ökningen av antalet bosättare under åren 1993-2000 (från 110 000 till 204 000) samt de tiotusentals demolerade palestinska hemmen under samma period. Detta alltså under sju års så kallad fredsprocess.

Expanderingen av bosättningarna, demoleringen av palestinska hem, konfiskeringen av palestinsk-ägd mark och exploateringen av vattenresurser på Västbanken gav Amos som ett antal exempel på handlingar från Israels sida som bör betraktas som krigshandlingar. Handlingar som på intet sätt har att göra med Israels säkerhet eller försvaret av israeler, snarare provocerar dessa handlingar fram än hårdare palestinskt motstånd.

Amos talade även om de möjliga motiven till Gazakriget. Han menade dels att det var ett sätt att återupprätta den israeliska arméns heder efter misslyckandet i Libanon 2006. Dels att kulturen inom den israeliska militären har hårdnat avsevärt sedan 80-talet. Tidigare har den israeliska armén dominerats av personer med rötter i kibbutzkulturen som hyst en syn på militären som enbart ett verktyg för att försvara Israel. Sedan 80-talet menar dock Amos att militären alltmer kommit att domineras av fundamentalistiska nationalister med en väldigt snedvriden syn på araber i allmänhet och palestinier i synnerhet. Nationalister vars syfte med den militära tjänstgöringen är att rensa Israel från palestinier. Detta illustreras bland annat av att huvudrabbin för den israeliska armén kommer från en av de mest extrema bosättningarna där idén om etnisk rensning för skapandet av ett heljudiskt Israel är framträdande.

Sara Aarnivaara, PGS.

Mustafa Staiti, en av besökarna på Sjövik som kommit från Västbanken, har växt upp i Jenins flyktingläger på norra Västbanken. Idag jobbar han på Frihetsteatern i flyktinglägret med att, genom foto och film, engagera barn och ungdomar i kulturella aktiviteter och konstruktiva sätt att bearbeta den egna vardagen och de erfarenheter och trauman som ockupationen präglat alla palestinska barn med.

Mustafas anförande om det arbete som bedrivs på Frihetsteatern och de utgångspunkter utifrån vilka arbetet bedrivs sammanfattas väl genom följande mening “Culture, not violence, is the most effective way to fight the occupation”. Dvs att kultur, inte våld, är det mest effektiva sättet att motverka Israels ockupation. Mustafa arbetar bland annat med ett projekt där barn och ungdomar får kameror för att själva, genom foton, dokumentera sin vardag. Besökarna på Sjövik fick se ett urval av dessa fotografier som avporträtterade barnens och ungdomarnas föräldrar, mor- och farföräldrar och andra viktiga personer i deras liv. Fotografierna var oerhört starka och bakom varje stillbild finns självklart en levande historia, som barnen och ungdomarna även får möjlighet att dela med sig av inom projektet till de andra barnen och ungdomarna. Att dokumentera sin omgivning och få dela med sig att de historier som ligger under ytan blir en terapeutisk upplevelse för många av barnen.

Mustafa Staiti, Freedom Theatre, Jenin tillsammans med Niklas Berg, PGS. Foto: Anna Wester.

Mustafa beskrev hur han motiveras att fortsätta sitt arbete då han kan se hur barnen och ungdomarna förändras framför hans ögon genom verksamheten på teatern. Hur barn som tidigare varit inbundna och tysta sakta men säkert börjar leva upp och få en positiv självkänsla och självförtroende. Mustafa talade även om det som han benämnde som den nya armén i en ny form av intifada – en kulturell intifada där kulturen blir den motståndskraft som kan bryta ockupationen.

Trots de positiva upplevelserna av hur denna typ av kulturell verksamhet kan gynna både det enskilda barnet och det omgivande samhället så pekade Mustafa även på de extrema svårigheter under vilka Frihetsteaterns arbete bedrivs. De regelbundna militära räderna mot teatern och ockupationens dagliga påverkan på barnen tvingar Mustafa och hans kollegor att ständigt börja om på nytt, att återuppbygga det arbete som istället skulle behöva förstärkas och fördjupas.

Sara Aarnivaara, PGS