Palestinagrupperna i Sverige

By Adam Entous and Joseph Nasr

JERUSALEM, Feb 29 (Reuters) – Deputy Israeli Defence Minister Matan Vilnai said on Friday the Palestinians would bring on themselves what he called a ”bigger holocaust” by stepping up rocket attacks on Israel from the Gaza Strip.

”Holocaust” is a term rarely used in Israel outside discussions of the Nazi genocide during World War Two. Many Israelis are loathe to countenance using the word to describe other contemporary events.

Israeli air strikes on the coastal territory, controlled by Hamas Islamists, have killed at least 32 Palestinians, including five children, in the past two days.

Israel said it was responding to rocket fire by Gaza militants, which killed one Israeli in the southern border town of Sderot on Wednesday, and it threatened to launch a larger-scale offensive unless the barrage stopped.

”The more Qassam (rocket) fire intensifies and the rockets reach a longer range, they (the Palestinians) will bring upon themselves a bigger holocaust because we will use all our might to defend ourselves,” Vilnai told Army Radio.

Israeli Prime Minister Ehud Olmert has so far been wary of launching a major ground offensive, which could incur heavy casualties and derail U.S.-backed peace talks with Palestinian President Mahmoud Abbas. But domestic pressure is growing.

Defence Minister Ehud Barak sought to prepare the way for an offensive by sending confidential messages to world leaders, including U.S. Secretary of State Condoleezza Rice, who plans to visit the region next week.

Rapport från tribunal lördagen den 26 och söndagen den 27 januari i Köpenhamn med fokus på palestinska kvinnor och barn i Israelisk fångenskap.

Organisatörer var: Danska FN-förbundet, Mandela center, Denmark Human Rights March, Women in Dialoge och Palestine Israel Denmark.

Tre frågor ställdes att utreda och ge svar på:

1. Uppfyller de israeliska myndigheterna sina skyldigheter som ockupationsmakt i relation till kvinnor och barn i israeliska fängelser?

2. Är palestinska kvinnor och barn i israeliska fängelser subjekt för behandling som är förbjuden av internationella konventioner och FN:s konvention mot tortyr?

3.Följer Israel FN:s barnkonvention vad gäller fängslade palestinska barn?
Inför tribunalen vittnade såväl palestinier, israeler som svenskar. Advokaterna Khalid Quzmar och Butheina Doqmaq, psykologen Khader Rusrus, Palestina, advokaten Tagareed Jahshan och psykiatern Anat Litvin, juristerna Birgitta Elfström och Arne Malmgren, Sverige samt f.d. fångar i israeliska fängelser, två palestinska barn och en palestinsk kvinna.

Panelen bestod av advokaten Björn Elmquist, psykoterapeut Birgitte Rahbek, barn- och ungdomspsykiater Bente Rich, professorn Bent Sörensen, direktör för Institutet för Mänskliga rättigheter Birgit Lindsnäs, Danmark och folkrättsexperten Elna Söndergård, Amerikanska Universitetet i Kairo.

Panelen kom fram till:

-att Israel inte följer sina förpliktelser till den 4:e Genèvekonventionen och att det utan rimlig tvivel föreligger allvarliga kränkningar från israelisk sida beträffande bestämmelserna om en rättvis rättegång.
-att polisen i många länder använder tortyr för att få upplysningar eller erkännanden men i Israel är tortyr också särskilt utbrett endast för att bryta ner fångarnas personlighet.
– att Israel inte uppfyller sina förpliktelser till FN:s konvention om barnets rättigheter vad gäller fängslande av barn.

Panelens fullständiga utlåtande kan läsas på:
http://www.humanrightsmarch.dk

Arne Malmgren

DEMONSTRATION FÖR GAZA

DET RÄCKER NU, STOPPA BARBARIET!
HÄV BLOCKADEN MOT CIVILBEFOLKNINGEN

Lördag 26 januari kl 13 Norrmalmstorg, vi går mot Israels ambassad

Det handlar om en civilbefolkning som utsätts för kollektiva bestraffningar.

Gaza är världens mest tätbefolkade område som förvandlats till ett fängelse omgärdat av murar och kontrollerat av israelisk militär.
Gaza angrips dag och natt med tungt artelleri med stridsvagnar, attackhelikoptrar och F16 plan.

Ovanpå detta inferno utsätts Gaza för ekonomiska sanktioner och en total isolering. Den humanitära katastrofen är ett faktum och svält har utbrytit på sina håll rapporterar olika människorättsorganisationer. Nyligen stängde Israel dessutom av Gaza eltillförseln och förhindrade tillgången till vatten samt införseln av medicinsk utrustning. Allt för att göra lidandet och förnedringen så outhärdlig som möjlig.

Vi menar att USA och EU idag är delaktiga i dessa brott mot civilbefolkningen i Gaza. USA och EU försvarar isoleringen av Gaza med en rasistisk logik hämtad från kolonialismens dagar. Palestinierna ska kuvas till varje pris. Gaza’s brott är att vägra leva under ockupation, förtryck och förnedring. Deras brott är att ha genomfört fria demokratiska val under översyn av bland annat Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Det räcker nu!
– Häv belägringen och isoleringen av Gaza.
– Riv apartheidmuren – häv den illegala ockupationen.
– Försvara rätten att återvända.
– Köp inte ockupationen, bojkotta Israel.
– För ett fritt demokratiskt Palestina.

Arr: International Solidarity Movement-Stockholm (ISM-Stockholm), Palestinska föreningen i Stockholm och Islamiska förbundet.

Kontaktpersoner:
Shora Esmailian 073-789 56 37
Ammar Makboul, 070-437 13 39

TALARE PÅ DEMONSTRATIONEN:

Andreas Malm, författare och journalist Seluah Alsaati, ordförande Ung vänster Storstockholm Mehmet Kaplan, riksdagsledamot miljöpartiet Yvonne Ruwaida, miljöpartiet Mohammed Amin, Islamiska förbundet Nael Touqan, ordförande Palestinska föreningen i Stockholm Sofia Aouiti, Sveriges unga muslimer Peter Weiderud, ordförande Broderskapsrörelsen

För rapporter och nyheter om civilbefolkningen i Gaza se följande länkar:

Rädda Barnen, sektion Palestina

http://www.dci-pal.org

Palestinian on-line News agency

http://www.maannews.net/en

The Electronic Intifada

http://electronicintifada.net

Jag sitter i min kalla lägenhet invirad i min älskade filt medan regnet öser ner utanför. Det har kommit nu regnet, äntligen säger nog bönderna men för egen del hade jag gärna behållit solskenet ett bra tag till. Ingen mer frukost på balkongen antar jag, det kommer jag att sakna. Den senaste veckan har varit sorglig och otäck på flera olika sätt. Det började med en massarrestering inne på ett kafé som ligger runt hörnet från mitt hus. Klockan sex på kvällen hördes plötsligt skottlossning och vad som lät som bomber alldeles utanför huset. Strax därefter ringde en vän och berättade att den israeliska armén var i stan och att jag på inga villkor fick gå utomhus. Tårgas, ljudbomber och mer beskjutning följde innan soldaterna någon timme senare drog sig tillbaka, efter att ha fört med sig 25 kafégäster som samtliga släpptes senare under natten. De hade letat efter en man som befunnit sig på kaféet men inte hittat honom så istället grep de alla andra därinne, bara sådär för säkerhets skull. 
Under hela veckan har förstås nyheterna här dominerats av händelseutvecklingen i Gaza. Jag slås gång på gång av vilken medkänsla palestinierna på Västbanken visar för sina landsmän i Gaza, fastän de själva lever under så oerhört svåra förhållanden. I varje affär, hårsalong och kontor sitter män och kvinnor med rödgråtna ögon framför nyhetssändningarna och kan bara inte tro att det är sant. Gaza är under belägring, stängt för alla transporter av förnödenheter, ingen kommer vare sig ut eller in, befolkningen kvävs sakta men säkert. I förrgår kväll meddelades att Israel stängt av all eltillförsel till Gaza, som den sista spiken i kistan just när ingen trodde att det kunde bli mycket värre. Här i ekade slagorden från stadens minareter kvällen lång – arga, upprörda utrop som faktiskt skrämde mig lika mycket som tanken på alla människor som fick genomleva den iskalla natten utan någon värme, och alla patienter som tynade bort på Gazas sjukhus. Bryter den tredje Intifadan ut nu, undrade jag. Vad händer då? Nu imorse hade det politiska rävspelet utmynnat i ett avtal som tillåter införsel av vissa basvaror till Gaza och strömmen är åter igång. Ett litet andrum, inte mer.

Den här veckan har jag också hälsat på en fjortonåring som för en vecka sedan blev skjuten i benet av den israeliska militären för att han och hans kompisar ropade och kastade sten en halv kilometer ifrån en grupp soldater, träffat en man som blev svårt misshandlad av samma israeliska militär för att han protesterade mot att de trakasserade honom när han skulle passera en grind i muren för att ta sig till sin jordbruksmark, och besökt en familj som dagen innan fått sitt hus totaldemolerat och sin son/bror ihjälskjuten av just densamma israeliska militären. Jag stod där i husspillrorna med modern, fadern, systrarna och bröderna och försökte hitta orden som kunde förklara vad jag kände för denna familj som förlorat precis allt. Vad säger man? Vad man tänker är: När tar det slut? I år är det 60 år sedan Al Nakba, Katastrofen, då staten Israel bildades och fördrivningen av det palestinska folket inleddes.
60 år av förtryck, 40 år av ockupation. Hur många fler mänskliga tragedier krävs innan det blir ett stopp på detta vansinne?

Johanna Wallin, medlem i PGS

…, den 25 december 1947, flydde befolkningen i den palestinska byn al-Masuudiya – Sumayl nära Jaffa. Anledningen var rädsla för en sionistisk attack, enligt ”The Palestinian Nakba – The Register of Depopulated Localities in Palestine”, utgiven av The Palestinian Return Centre i London.

Fördrivningen skedde en knapp månad efter det att FN:s generalförsamling beslutat, på oklar legal grund, att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk/palestinsk stat. Araberna förkastade planen, vilket var förståeligt – en knapp tredjedel av befolkningen, som ägde knappt 6 procent av marken, skulle enligt planen få drygt hälften av Palestina för att grunda en judisk stat (se vidare Per Jönsson i DN den 29 november 2007). Sionisterna såg dock delningsplanen som en taktisk framgång och accepterade planen, även om de sannolikt aldrig hade för avsikt att låta sig begränsas av den. För att en etniskt ren judisk stat senare skulle kunna bildas ansågs det dock nödvändigt att fördriva den arabiska/palestinska befolkningen från de delar av Palestina, som enligt planen skulle ingå i den ”judiska” staten. Fördrivningen av befolkningen i Al-Masuudiya – Sumayl var av allt att döma det första steget i praktiken mot detta mål. Det var dock långt i från det sista. När staten Israel bildades ca fem månader senare hade hundratusentals palestinier drivits på flykten. Ett någorlunda etniskt rent, judiskt Israel kunde således se dagens ljus.

Henrik Carlborg, vice ordf. PGS