Palestinagrupperna i Sverige

Någonstans, någon gång, har jag läst en definition av dumhet: att göra exakt samma sak flera gånger, men att varje gång förvänta sig att resultatet ska bli annorlunda än det resultat man konsekvent har fått varje tidigare gång.

Är det denna typ av dumhet vi åter ser prov på i Mellanöstern? Ser vi återigen en”fredsprocess” beestående av förhandlingar på diplomatisk nivå samtidigt som situationen i verkligheten, i det ockuperade Palestina, blir allt värre? Högtidligt tal om tvåstatslösning och fred, samtidigt som Israel bombar och dödar, bygger mur och bosättningar? Med andra ord, ser vi återigen just en sådan ”fredsprocess” som aldrig har fungerat tidigare och som aldrig heller kommer att fungera i framtiden, vilket alla borde begripa?

Att döma av rapporter i media och från PGS:are som nyligen varit i området är svaret, tyvärr, jakande. Om det i första hand beror på dumhet är dock en annan fråga.

Israel är för en tvåstatslösning, sägs det. I regeringspartiet Kadimas valplattform talas det dock om att den israeliska nationen skulle ha en nationell och historisk rätt till hela Israel (vilket i deras språkbruk inkluderar Gaza-remsan, Västbanken och Östra Jerusalem). Kadimas mer extrema koalitionspartners har ännu mer fanatiska åsikter. Av någon anledning har dessa extrema ställningstaganden inte lett till några sanktioner mot Israel. Sedan är det bara att lägga ihop två och två: Partiprogram som fortfarande tycks utgå från tanken på ett Storisrael, ett febrilt bosättningsbyggande på ockuperat område samt en ”fredsprocess” som rökridå för att skyla över en rasistisk expansionspolitik. Det må knappast leda till fred, men har fungerat förut på så sätt att Israel har kunnat flytta fram sina positioner. Israel räknar med att det kan fungera igen.

Det är således inte israelerna som gör sig skyldiga till den typ av dumhet som jag nämnde inledningsvis; de vet precis vad de försöker göra (och det är inte att åstadkomma fred). Man kan däremot ifrågasätta omdömet hos dem som genuint tror på att dagens ”fredsprocess” skulle vara mer framgångsrik än de tidigare. En liten tröst är måhända att dessa lättlurade personer blir allt färre.

Henrik Carlborg

Vice ordf. PGS

Flyktinglägret Askar Camp i utkanterna av Nablus på norra Västbanken har ungefär 6000 invånare som bor på en kvadratkilometers yta. Det är trångt och trasigt, fallfärdiga betonghus varvas med plåtskjul, varje liten kvadratmeter tas till vara. Inga parker, inga lekplatser, ingen grönska. Barnen springer på gatorna och leker med det som går att hitta – de har blivit skrotsamlare i ung ålder. Skrotsamlandet är farligt, på kullarna runtom lurar israeliska soldater vars framfart snart varenda hus vittnar om i form av skotthål i fasaderna. Men i Askar Camp finns en oas, det aktivitetscenter som PGS stödjer.

Vi hälsar på en solig eftermiddag och så fort vi kliver in genom grinden byts misären i lägret till glädje, ljus och mänsklig värme. Här har barn och vuxna målat väggarna med färgglada drömbilder; ett hav där ett palestinskt skepp seglar fram, en djungel med exotiska djur, barn med nationsflaggor på tröjorna som håller varandra i handen i en kedja som sträcker sig över hela världen. I trädgården planterar tonårskillar buskar och växter som bland annat skänkts från PGS lokalgrupp i Falun. De är så stolta över sitt center och det smittar av sig, jag jublar inombords.

Idag är en speciell dag i aktivitetscentret, det är födelsedagskalas för barn med funktionshinder. Lokalen är fylld till brädden av finklädda barn och stolta föräldrar, som sjunger, äter tårta och firar de tre födelsedagsbarnen. Ett filmteam från Bir Zeit-universitetet i Ramallah är här för att göra en dokumentär om ett av barnen, en CP-skadad pojke som spelar piano och använder dator med fötterna. Han är ett föredöme säger filmarna och de har rätt. Han och de andra barnen bevisar vilka mirakel som kan ske med god vilja och medmänsklighet, vilket centrets ledare Yousef och Amjad har gott om. Det är fint att se hur de tar sig tid med varje barn och tonåring, alla får plats här och alla är viktiga. Förutom rehabilitering av funktionshindrade erbjuder centret bland annat studiegrupper, dataundervisning, konst- och dramaundervisning, samtalsstöd och ett stort bibliotek med svenska barn- och ungdomsböcker som är översatta till arabiska. Det är fantastiskt att se hyllor fyllda med Pippi, Alfons, Bröderna Lejonhjärta, Lotta på Bråkmakargatan, Barnen i Bullerbyn, med det vackra arabiska skriftspråket.

Aktivitetscentret utgör en välbehövlig kontrast till det svåra livet i Askar Camp. Här får barnen leka, skratta, drömma om en annan tillvaro och lära sig att de drömmarna kan bli verklighet. De har goda förebilder; Amjad och Yousef satt i fängelse för att ha kastat sten när de började skissa på konturerna till centret. De ville ge flyktingbarnen en plats där de kunde vara trygga, växa och utvecklas, lära sig att vara stolta över sig själva och sin kultur. Idag är Amjads och Yousefs dröm verklighet och jag hoppas innerligt att de kan få stöd från fler organisationer så att verksamheten och drömmarna kan leva vidare.

Jag har varit till Palestina ett par gånger förut, senast 2003, och trodde att jag var ganska förberedd på det mesta. Det var jag alltså inte! Jag kunde aldrig tänka mig muren på detta sätt. Jag har sett den förut men nu är det inte bara en mur utan murar och stängsel precis överallt! Hela Västbanken är som ett spindelnät med stängsel på bägge sidor om alla Israeliska vägar och Palestinierna sitter som i ett fängelse. Man fattar det inte förrän man ser det.

Inger

Anna har redan skrivit en del om resans första dagar.

Här kommer mer.

Det är svårt att göra intrycken rättvisa i ord.

Varje dag har känts tillräckligt meningsfull för att ensam med råge fyllt resan med allt vad man kan kräva. Så kändes det första dagen. Och sedan likadant andra och tredje dagen.  mötena och upplevelserna fördjupar insikterna dag för dag.

I morgon ska vi på konferens med Friends of the Earth Middle East. De ska bland annat prata om ett projekt där israeliska, jordanska och palestinska lokalsamhällen samarbetar om naturvandringsleder både för de egna invånarna och för turister. Det ska bli spännande, det kommer mycket folk, bland annat en rad borgmästare.

 Linnéa