Palestinagrupperna i Sverige

Regnet öser ner i Jerusalem, det blåser och är kallt. Vi har haft tur med vädret!

När jag tänker på allt vi upplevt, känns det som om vi varit här mycket längre än en vecka – men när jag tänker på att vi skall åka hem i morgon, känns det som att veckan gått fort. För Lena som är i Palestina för första gången är det mycket att smälta. I dag kände hon sig sorgsen efter att vi besökt en gigantisk soptipp i Abu Diis på Västbanken, där hela Jerusalemområdets sopor dumpas utan att tas om hand – så grundvattnet förgiftas och konsekvenserna för miljön är förödande. Vi kunde inte ta oss ända fram, eftersom den kontrolleras av Israel (lite absurd syn med en israelisk flagga och soldater vid ingången till soptippen) – men från håll kunde man tydligt se hur all natur i närheten är förstört av läckor från tippen.

Abu Diis ligger egentligen fem minuters väg från Jerusalem, men muren gör att det tar ungefär 50 minuter att ta sig dit. Mycket få invånare i Abu Diis har tillstånd att åka till Jerusalem, utan de är helt instängda i sin lilla by. Vi besökte en familj där mamman och barnen har tillstånd att ta sig till Jerusalem (de har en bil med gul skylt), medan pappan inte får lämna Västbanken (grön skylt). De oroar sig mycket vad som skulle hända om han blev akut sjuk. Flera personer som har fått hjärtattack eller någon annan akut åkomma har inte kunnat ta sig till sjukhus, eftersom Israel inte släpper förbi några ambulanser utan tillstånd. För kroniskt sjuka patienter finns överenskommelser så att de skall kunna ta sig till sjukhus, men när något händer akut krävs att Palestinska röda korset (eller den som skall skicka ambulansen) begär tillstånd att få hämta en patient i byn. Det är flera personer som dött i checkpointen för att de inte fått hjälp i tid.

Det är som att man skulle omringa Hökarängen eller Farsta där jag bor med en stor mur och inte låta någon lämna åt ena eller andra hållet. Inget mer Skanstull, inget mer jobb på Södermalm, inget mer besök hos min syster i Enskede, min mamma på Kungsholmen eller pappa i Hallstavik. Tänk om man dessutom skulle riva upp alla träd, dumpa hela stans sopor och ta alla grönområden och vattenkällor och bygga bosättningar och vägar där Hökarängs- eller Farstaborna är förbjudna att vistas.

Vi besökte även några av ljuspunkterna i Abu Diis som läsestugan, ett litet bibliotek dit barn kan komma och läsa böcker, leka och hålla på med datorer. Ett projekt som får stöd av Palestinagrupperna sedan många år. Det är muslimsk helgdag i dag, så det var inga barn där – jag har däremot besökt den flera gånger tidigare när det kryllar av ungar där. Det är verkligen en oas, precis som centret i Askar. Jag är speciellt imponerad av journalistgruppen som gör en egen tidning. De gör intervjuer och reportage om vad som händer i Abu Diis och Palestina.

Vi besökte även det nyöppnade kvinnohuset som renoverats bland annat med stöd från Sverige och den palestinska organisationen Riwaq, en palestinsk NGO som arbetar med att bevara det palestinska kulturarvet. Huset ligger i en lugn hörna av den annars livliga staden och är ett riktigt andningshål där kvinnor kan träffas utanför sina hem och ägna sig åt olika aktiviteter. Bland annat har de byggt en stenugn i trädgården, där de kan baka bröd genom att använda djurspillning som bränsle.

Vi blev bjudna på en härlig middag av Ali, Signe och deras två döttrar som är vänner till PGS sedan länge genom att Alis engagemang i läsestugan och det hotell som de hade på 1980 – 90 talet där många svenska bodde. Hotellet är i dag taget av israeliska militären som slagit sönder och vandaliserat det. Det sitter hela tiden soldater utanför och vaktar. De vill ha hotellet som utkikspunkt för muren går precis utanför. Familjen har kämpat länge för sin mark och sitt hotell, men hittills utan större framgång.

Vi åt piroger (mina var vegetariska med spenat, medan de andra åt med köttfyllning), taboulle, sallad och abourginröra. Det var som all palestinsk mat jag ätit, supergod!

God natt!
Anna Wester
anna.wester@comhem.se

2007-jan-20 @ 22:17:48

På barn- och ungdomscentret i Askar glömmer man den svåra situationen för en stund, det kryllar av aktiviteter. Här fick vi se den fantastiskt duktiga dansgruppen öva. Foto: Anna Wester

Hälften av de som bor i flyktinglägret New Askar är barn. Alla ville bli fotograferade. Det är ju så bra med digitalkamror eftersom man kan se bilderna direkt! Foto: Anna Wester

Torsdag

Vi började dagen med ett besök på ICAD, Israeli Committe Against House Demolitions i Västra Jerusalem. Vi kom dit klockan nio på morgonen, och då var det redan full fart. En tioårig flicka hade blivit skjuten av en ljudgranat dagen innan och avlidit på morgonen, så Jimmy på kontoret som vi skulle prata med hade fullt upp att ringa ihop israeliska och internationella aktivister till en demonstration i Anata, där flickan kom ifrån. Hon var dotter till en av företrädarna för den israelisk-palestinska organisationen Combatants for Peace. Det var en stark upplevelse att sitta på deras lilla kontor och höra Jimmy gång på gång berätta om den lilla flickan i telefonen. Det tycktes som att alla han ringde skulle ta sig till demonstrationen som var redan klockan 10.00 på morgonen. Han fick påminna de israeliska aktivisterna om att hitta en palestinsk chaufför, eftersom få israeliska skulle köra till Anata.

Mellan samtalen fick vi information om ICADs viktiga jobb att försöka stoppa husriviningarna, som bara ökar. Det finns i dag 10 000 rivningsorder av palestinska hem bara i Östra Jerusalem-området. De jobbar i motvind i Israel. När de reser runt i Europa och USA får de träffa högt uppsatta ministrar och andra viktiga beslutsfattare, i Israel får de inte komma in i någon skola, de har väldigt få möjligheter att nå ut till människlor. Ändå växer organisationen. I mailboxen tycks var tredje e-mail vara ett hotbrev och avsändarna verkar komma från hela världen.

Jag vet inte hur demonstrationen gick.

Sedan åkte vi till Askar Camp som är ett flyktingläger nära Nablus. Vi åkte med vår chaufför och vän Taha till checkpointen Huwwara innan Nablus, där gick vi igenom och tog en ny Västbanksregistrerad taxi. (Grön skylt, Taha har tillstånd att köra i Jerusalem och på israeliska vägar – han har gul skylt). På vägen fastnade vi i en flying checkpoint, alltså en tillfällig vägspärr bestående av en jeep och några soldater. De lyfte ut något ur en palestinsk bil och sköt sönder det innan vi fick passera.

Klockan var elva och Israel har redan hunnit invadera Nablus med över 50 militärfordon, skjutit ihjäl en person och skadat tre. Vi åker givetvis inte in i staden, utan direkt till lägret där vi blir mottagna av PGS vänner Amjad, Yosef, Ashraf och Ziad. Det är gänget som sköter det barn och ungdomscenter som fått stöd av PGS sedan början av 90-talet. Där är full fart som vanligt. Vi får bland annat se dansgruppen öva Dabkedans. De var helt suveräna – killar och tjejer från 10 till 15 år som verkligen är proffsiga.

Vi träffade även två av kyrkans följeslagare som skulle varit i Nablus, men på grund av oroligheterna hamnade de i Askar i stället. En svensk och en norsk tjej. Det är en märklig känsla att möta andra svenskar på ett tak i ett flyktingläger i Askar.

Miljön i lägren är usel och för Lena som ju är miljöinspektör till yrket, var det mycket att titta på och bekymras över. Runt lägret brann högar med sopor trots att man slutat dumpa sopor där för sex år sedan. Det var framför allt bosättare som slängde all skit där, men mycket kom även från Nablus stad. Ingen vet hur mycket sjukdomar som beror på dessa högar.

Barn och ungdomscentret är verkligen en oas i det trångbodda flyktinglägret och det är härligt att möta alla aktiva ungar som alla tycks tycka om besök från andra länder. De har ingen annanstans att ta vägen för att leka, så alternativet är att springa runt utanför lägret och ”bråka” med soldaterna – en lek som allt för ofta slutar med att ett barn blir dödat, arresterat eller skadat.

Det var det som var idén när Amjad och de andra startade centret för över 12 år sedan, att ge barnen ett alternativ till att kasta sten mot tanksen och soldaterna.

Vi kunde som sagt inte åka in i staden, men vi åkte runt i bil och kollade på Nablus vackra gamla stad från olika utkikspunkter och vi stannade på Arafat Sweet och åt fantastiska sötsaker. Nablus är berömt för sin Knafe, som är en sorts ostkaka med socker runt.. Vi fick också se myndighetsbyggnaden som bombades av israeliska F16 plan för några månader sedan i jakten på några militanta palestinier (som aldrig hittades). Det var bara småsten kvar.

Vi var tvungna att lämna Askar och Nablus precis innan mörkret. Ingen vill passera Huwwara checkpoint efter mörkrets inbrott. Det är en läskig liten vägspärr, tillskillnad mot de stora terminalerna mot Ramallah och Betlehem möter man där soldaterna med sina stora M16 öga mot öga. Vi fick gå förbi kön med våra svenska pass. Så är det inte alltid, men ibland. Och det är både jobbigt och skönt. Taha berättar att de stoppat honom i fem checkpoints när han lämnat oss för att åka tillbaka till Jerusalem, så det hade tagit honom en evighet.

Vi var helt slut och somnade i bilen mot Jerusalem. Många tankar snurrade i huvudet, glädjen bland barnen i lägret när de fick dansa och leka, misären de bor i, den tio åriga flickan i Al Nata, vägspärrarna, muren, alla fantastiska vänner, tålamodet hos det palestinska folket, soldaterna etc. etc.

Nu är klockan halv åtta och vi skall äta frukost. Vi hoppas på en lugnare dag på Västbanken och Gaza i dag!

Anna Wester

anna.wester@comhem.se

2007-jan-19 @ 06:35:10

Dag 3

Var för trött för att skriva.. men här är några rader om vad som hände under onsdagen.

På onsdagen besökte vi Bir Zeit universitetets center för miljö och hälsa och lärde oss än mer om ockupationens påverkan på miljön. Dr Sansour, liksom många andra vi träffat, berättade om den frustration de känner över att flera projekt som är nödvändiga för miljön är frusna på grund av att de inte får tillstånd av Israel. De palestinska områdena är indelade i tre zoner, A – B och C, en kvarleva från Osloavtalet, det enda från den överenskommelsen som Israel bryr sig om. Area A var tänkt att Palestinska myndigheten skulle ha kontroll över, B palestinsk administration med israeliskt ansvar över säkerheten och C som är totalt kontrollerat av Israel, ofta militära områden. Om man skall upprätta en sopstation vill man ju helst inte göra det i ett bebyggt område som en stad eller by, utan lite utanför. Problemet är att den mark som är lämplig för den typen av projekt ligger oftast i area C, varför alla projekt nekas tillstånd.

De berättade också om andra projekt som förstörts av bosättare, ett senast i december. Det var i en by nära Ramallah där man planerat vindruvor i samarbete med munkar i ett kloster som hjälpt till att välja ut de bästa plantorna och det fanns vinproducenter som lovat köpa druvorna. Projektet skulle försörja 25 familjer i byn. När vinrankorna blivit stora nog, hade de byggt ställningar för dem och alla var väldigt nöjda. Tills en dag då bosättare kom och förstörde allt totalt.. De producerar själva vin och vill väl inte ha någon konkurens. Ingen har haft kraft att starta projektet igen.

På eftermiddagen hade vi ett möte med det som var spillrorna av ett miljöministerium. Nu var de inte något officiellt ministerium, men jobbade på så gott de kunde med sitt arbete – till exempel att inspektera miljöfarliga besprutningsmedel. Det var sorgligt att se hur lite resurser de har, gamla datorer, ett iskallt kontor och elektricitet som kom och gick under mötet. Bojkotten av Hamasregeringen håller på att skapa ett samhälle där NGOs har mer resurser och möjligheter än landets regering och departement. Eller, ja så är det väl redan. Och det är ju en medveten strategi från EU och USA, man har ju sagt att det ekonomiska stödet till Palestina skall fortsätta, men att det inte får nå Hamasregeringen. Så nu ger man istället bara pengar till NGOs och till presidenten.

Efter mötena var vi i Ramallah och åt en härlig middag och strosade runt lite innan vi tog oss till checkpointen i Qalandia och vidare till Jerusalem Hotell där vi bor.

Anna Wester

2007-jan-18 @ 22:16:50