Läs Le Mondes artikel gratis!

En läsare av PGS-blogg har hittat en länk som tillåter läsning av hela Le Mondes artikel gratis. Vi tackar för det och tillhandahåller givetvis länken för våra läsare så att de själva kan kolla. Som varje franskkunnig läsare kan konstatera bekräftas mitt ursprungliga påstående, att världens kanske mest respekterade tidning när det gäller internationella förhållanden, Le Monde, med stöd bland annat i vittnesmål från israeliska officerare, visar att den israeliska armén under Gazakriget ”förändrade sina interventionsmetoder för att skydda israeliska soldater på bekostnad av de civila palestinierna” (rubrik i Le Mondes internationella upplaga).

Läs artikeln här!

/Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige

Publicerat i Per Gahrton | Lämna en kommentar

Svensk Israel-information förfalskar Le Monde

En sak kan man erkänna – den svenska Israellobbyn är på bettet med sina lögner. Det gick inte många minuter från att Palestinagrupperna i Sverige (PGS) hade lagt ut mitt referat av en artikel i franska Le Monde tills Svensk Israel-information var ute på nätet med en lång drapa där man påstår att jag har ”förfalskat” Le Monde-artikeln (läs inlägget här). SI hoppas tydligen att språkundervisningen i Sverige i andra utländska språk än engelska nu sjunkit så djupt att man ostraffat kan påstå vad som helst om en offentlig fransk text. Så pessimistisk är inte jag. Att försöka ”förfalska” en text på ett språk som tiotusentals, kanske hundratusentals, svenska läsare själva kan förstå vore verkligen korkat. Den som tvivlar kan ju själva kolla!

Tyvärr tar Le Monde några euro betalt för vissa artiklar på nätet, varför man tyvärr bara får fram förstasidesingressen gratis, Den lyder som följer:

Enquête sur les méthodes de Tsahal à Gaza

Article publié le 04 Février 2010
Par Benjamin Barthe
Source : LE MONDE
Taille de l’article : 967 mots

Extrait:

Un an après l’offensive israélienne sur Gaza (27 décembre 2008 – 17 janvier 2009), tandis qu’Israël défend la thèse d’une opération conforme au droit international, des témoignages exclusifs, collectés par Le Monde, jettent une lumière crue sur les méthodes de l’armée israélienne. Alors qu’Israël refuse toujours d’ouvrir une enquête indépendante sur les accusations de crimes de guerre formulées par le rapport Goldstone, commandité par l’ONU, ces témoignages indiquent que le haut commandement de Tsahal a instauré une procédure d’ouverture de tir très permissive par rapport aux règles officiellement admises.

Denna artikel återpublicerades alltså i Le Monde Internationale, daterad 13 februari, precis som jag skrev på PGS blogg.

I pappersupplagan inleds huvudtexten på en insida med en ny rubrik och ingress som jag för säkerhets skull först tar på franska:

”L’Armée israelienne a changé doctrine pour la guerre de Gaza – selon des officiers, Israel a modifié ses méthodes d’intervention pour protéger ses soldats aux dépens des civils palestiniens”

Eller på svenska: ”Den israeliska armén har ändrat sin doktrin för Gaza-kriget – enligt officerare har Israel modifierat sina interventionsmetoder för att skydda sina soldater på bekostnad av de civila palestinierna”.

Alltså exakt den bild jag förmedlade i mitt referat. Kanske skulle Svensk Israel-information skaffa sig en medarbetare som begriper franska innan man gör uttalanden om franskspråkiga texter. Att PGS har andra åsikter än Svensk Israel information är inget vi vill dölja, tvärtom är vi stolta över att ta ställning för ett ockuperat och förtryckt folks rättigheter. I det arbetet har vi aldrig behövt tumma på sanningen. Den är alldeles tillräckligt fruktansvärd i sig själv. De som inte tror på Frankrikes mest respekterade tidning, kan ju kolla vad de israeliska fredsorganisationerna har att säga, t ex B’Tselem och Gush Shalom. Den delen av den israeliska opinionen får Svensk Israel-informations läsare sällan ta del av.

/Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Per Gahrton | Lämna en kommentar

Le Monde avslöjar israels krigsbrott under Gazakriget

Den israeliska regeringens och militärens försök att smita undan ansvaret för övergreppen under Gazakriget har lidit ett nytt nederlag. Visserligen har ett par israeliska soldater fått reprimander inskrivna i sina personakter och Israel har kommit överens med FN om betalning för en del av de skador FN-installationer har åsamkats av israeliska attacker. Men behandlingen av Goldstonerapporten fortsätter oförtrutet inom FN-systemet trots Israel-lobbyns desperata försök att stämpla den judiske sydafrikanske juristen och, enligt hans egna uppgifter, ideologiske sionisten, som antisemit. Varken Israel eller Hamas har uppfyllt Goldstonerapportens krav på seriösa egna undersökningar av krigsbrott under Gazakriget.

I det läget är det intressant att den franska kvalitetstidningen Le Monde konstaterar att tvärtemot israeliska försäkringar att Gazakriget fördes enligt folkrättens spelregler, ”kastar vittnesmål, insamlade av Le Monde, ett hänsynslöst ljus över den israeliska arméns metoder”. Enligt tidningens undersökning infördes under Gazakriget specialregler som var betydligt mer ”tillåtande” när det gäller beskjutning av obeväpnade människor än de officiella bestämmelserna. Officiellt heter det att israeliska soldater inte får skjuta mot människor utan att veta att vederbörande har både medel och avsikt att angripa israeler. Det räcker alltså, enligt de högtidliga försäkringar som Israellobbyn brukar påminna om, inte ens med att en palestinier är beväpnad för att israeliska soldater ska få öppna eld, det skall också finnas trovärdiga uppgifter som indikerar en avsikt att beskjuta israeler. Denna återhållsamhet motsvaras dock inte, enligt Le Monde, av verkligheten på fältet.

I augusti 2009 erkände en högt placerad officer inför dagstidningen Yediot Aharanot att dessa etiska regler, som enligt propagandan påstås göra Israels stridskrafter till ”de mest moraliska i världen”, upphävdes under Gazakriget. Intervjun med officeren publicerades dock aldrig, den passade inte in i den nationalchauvinistiska linje som drivs av tidningen. Nu har alltså Le Monde lyckats få tillgång till intervjun och publicerar den på sin förstasida som en viktig nyhet.

Le Monde konstaterar att de nya uppgifterna stämmer bra med de vittnesmål som publicerades av den israeliska organisationen Breaking the Silence i juni 2009, där israeliska soldater berättade att alla restriktioner för eldgivning och användning av dödligt våld mot palestinier hade upphävts under Gazakriget.

En officer berättar för Le Monde att under Gazakriget räckte det med att en obeväpnad palestinier i vapenför ålder promenerade på en gata för att man skulle skicka en missil på honom. Det var inte förrän i efterhand som Shin Beth meddelade om man hade dödat rätt person. ”Det var samma princip som vid s k utomrättsliga avrättningar, men omvänt. Man dödar först, och efteråt försöker man verifiera om det var berättigat”.

Så mycket för ”världens mest moraliska armé”!!

// Per Gahrton, ordförande i PGS

Källa: Enquête sur les methodes de Tsahal à Gaza, Le Monde – édition internationale, 13 février 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Publicerat i Per Gahrton | Lämna en kommentar

Jordgubbsplockerskans korta natt

Suheia sitter på asfalten tillsammans med några andra kvinnor, bakom stålgaller. Om ett par timmar ska hon plocka jordgubbar åt israeliska odlare, på andra sidan muren. Men först måste hon köa och knuffande trängas med massor av män för att ta sig genom Checkpoint Ephraim/Taybeh på norra Västbanken. Detta är för henne en helt vanlig vardag på väg till jobbet.

Klockan är inte ens halv fem när jag träffar Suheia och det är ännu mörkt, men bakom den virade taggtråden på anläggningens staket lyser fullmånen och försöker tappert konkurrera med de starka strålkastarna. Hon har varit här sen före klockan fyra för att få en plats långt fram i kön. Den sträcker sig ända bort till marknadsstånden, där försäljare erbjuder varma drycker och doftande köttspett åt de över 3000 nyvakna arbetare, som måste vänta i stålnätslabyrinten för att komma genom vändkors och metalldetektorer och om allt går väl passera tillståndskontrollen. Hela väntan kan ta timmar – mindre tid om kön är kortare, kontrollen snabb och inget hänger upp sig. På andra sidan stängsel och mur väntar israeliska bussar, som ska ta dem till israeliska arbetsplatser – om de kommer genom alla spärrar i tid. Klockan 4.34 görs första insläppet till kontrollterminalen.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Suheia ler och skämtar och är helt lugn, men klagar på att det inte finns en särskild passage för kvinnorna, som det finns i vissa andra checkpoints (1). Flera medsystrar framför samma krav och de är besvikna och irriterade. Jag vet att mina kollegor i Tulkarem har påtalat behovet av en avskild kvinnopassage, men inget har hänt. Det behövs nya påtryckningar på myndigheter och människorättsorganisationer om de palestinska kvinnorna här ska slippa den oönskade kroppskontakten med främmande män var dag på väg till arbetet.

Från sin plats på asfalten, med ryggen mot staketet, berättar Suheia, att hon idag ska plocka jordgubbar i israeliska odlingar i åtta timmar. Lönen för den mödan blir 100
shekel, litet mer än 200 kronor. För sin påfrestande väntan i natten, under bar himmel, får hon förstås ingen ersättning. Den får hon själv betala för med minskad nattsömn.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Nu reser sig kvinnorna, lämnar den något lugnare plats de funnit på marken och knuffar sig in bland alla andra väntande i den smala gång, som mest av allt liknar en
boskapsfålla. Klockan har hunnit bli närmare fem. Det är dunkelt trots strålkastarljuset och för en stund ser jag henne inte i gyttret av människor, de allra flesta män. Men så upptäcker jag henne framme vid vändkorset, väntande på att den röda lyktan ska slå om till grönt och en ny omgång människor släppas in för kontroll. Hon vänder
sig hastigt om och vinkar, får vänta ytterligare en stund, men så rasslar det till och ett trettiotal personer rusar mot metalldetektorn och försvinner in i gångarna mot kontrollanter från privata, israeliska vaktbolag, som gör jobbet på denna checkpoint. Ibland hör vi dem uppfordrande och irriterat ropa i högtalarna och vi vet, att någon arbetare då har fått problem och att det kommer att dröja innan det blir grönt ljus igen. Idag är det ändå ett fåtal som nekas inpassering och måste gå samma tröstlösa väg ut. En av dem förklarar att det inte fanns mer jobb idag – han hade plats för långt bak i kön och dagen har så sakteliga grytt. Klockan är sju, kön är borta. Bara galler och nät och skräp finns kvar. Och den tomma platsen efter jordgubbsplockerskan. I morgon och alla arbetsdagar väntar henne samma pärs för att komma till jobbet.


Foto: Kerstin Dahlberg.

//Kerstin Dahlberg

1. På den ockuperade Västbanken fanns 614 checkpoints och vägspärrar och liknande hinder i juni 2009 enligt FN-organet OCHA.

Kerstin Dahlberg befann sig i höstas i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

Publicerat i Kerstin Dahlberg, Uncategorized | Lämna en kommentar

Staden med den ständiga oron

Följande inlägg är skrivet av Kerstin Dahlberg som befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

Nog ser den kul ut den gula larven i lekparken. Den liksom ringlar fram och spanar mot skyn med sina stora, blå ögon. Men inga barn tumlar runt den eller leker kurragömma
i dess innandöme idag. Kanske är den inte ens så rolig för dem. Larven är nämligen inte enbart ett färggrant lekredskap – den är samtidigt ett skyddsrum för barnen i Sderot.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Staden Sderot ligger i Israel, cirka 2,5 kilometer från gränslinjen mot Gaza. När larmet går om raketanfall har invånarna femton sekunder på sig, att komma i säkerhet. Därför förses alla nya hus med skyddsrum, även busskurerna har ett särskilt säkerhetsbås och taken på offentliga byggnader som t ex skolor (1) är förstärkta för att kunna stå emot raketnedslag. Därför är också larven i lekparken tjockhudad så att barnen ska klara sig oskadda undan.

När första raketen, som avfyrades från palestinska Gaza, slog ner i Sderot 2001 kom det som en chock för invånarna där. De hade dittills haft goda relationer och handelsutbyte med folket i Gaza, trots Israels ockupation. Nu blev situationen en annan och livet i staden förändrades radikalt. Den ständiga oron inträdde.

-Människor här känner sig som offer. Sderot är inte en bosättning och är inte byggd på mark, där det före 1948 fanns palestinska byar, säger Eric Yellin, som bor i Sderot sen drygt tjugo år.

-Åtminstone förstördes inga byar, även om marken kanske ägdes av palestinier, lägger han till.

Under åren 2006-2008 drabbades Sderot av tre till fyra raketattacker om dagen men ibland avsevärt fler, berättar Eric.

-Du vet aldrig var de träffar, bara att det kan hända vilken sekund som helst. Du kan inte leva ett normalt liv i en sån situation. Antalet dödsoffer har varit så pass lågt som 12-13 personer men därtill kommer de svårt skadade. Huvudeffekten är ändå en annan – traumatisering, säger Eric och undrar vad folket i Sderot har gjort för att förtjäna dessa attacker.

-I denna långdragna konflikt mellan Israel och Palestina skapas en ständig stress, som gör en svagare och mera sårbar för var dag som går, inflikar Nomika Zion. Även hon bor i Sderot sen länge och har där grundat en ”stadskibbutz”. Det är en nyare form av boendegemenskap, där människorna stöttar varann på olika sätt. Hon är en strong och stilig kvinna, men hennes uttalande förvånar inte. Hon ser stundtals trött och sliten ut, trots att det varit lugnt en längre period, när jag möter henne i mitten av december. Under Israels Gazakrig i fjol vinter var Nomika först helt lamslagen och förfärad.

-Det var det värsta trauma jag genomlevt. Jag såg på teve hur israeliska soldater sändes ut i krig och jag fick e-post från en palestinsk mor i Gaza, som vädjade om
hjälp. Mitt hjärta slets sönder när jag låg på sängen och kände marken skaka av israeliska bomber mot Gaza och jag förstod vad människorna där fick utstå. Israelisk media glorifierade kriget och förde enbart ut regeringens budskap. Jag kände mig totalt övergiven och frågade mig om vi verkligen lever i en demokrati.


Foto: Kerstin Dahlberg.

Efter en vecka fick Nomika nog, reste sig upp och skrev ”Dagbok från Sderot” (2), ett upprop mot kriget. Den spreds via nätet, översatt till flera språk. Responsen blev stor och Nomika fick det stöd hon behövde för att orka arbeta vidare, bl a med den politiskt oberoende opinionsgruppen Other Voice (3) – Andra Rösten- där även Eric utgör del av kärngruppen. De försöker hålla kontakten med människor i Gaza och poängterar hur viktigt det är, att se dem som medmänniskor.

För Nomika och Eric är det oerhört viktigt att Israel ändrar taktik gentemot Palestina – för palestiniernas skull, men också för befolkningen i Sderot, som annars får fortsätta att leva med sin ständiga oro för hämndattacker i form av raketer avfyrade från Gaza. Och de hoppas att alla de miljoner schekel som satsas på skyddsutrustning i Sderot ska kunna användas till något mera konstruktivt och att den gula larven i parken enbart ska få fungera som en rolig lekstuga.

/Kerstin Dahlberg

Publicerat i Kerstin Dahlberg | Lämna en kommentar