Bosättarna är överallt och gör vad de vill – Israel har skapat ett laglöst folk

Publicerat den 11 december 2009 av palestinagrupperna

Jerusalem, 2009-12-08

French Hill är en av de första israeliska bosättningarna i östra Jerusalem och etablerades i januari 1968. Det är en av de många stora bosättningar som tagit över och bildar två ringar runt staden, en inre cirkel och en yttre som når långt in på Västbanken och helt isolerar det palestinska östra Jerusalem.

Jag bor i French Hill där det fortfarande finns tre små gator med ett 20-tal palestinska hus. I morse då jag vakande vid fem-tiden hörde jag folk som pratade på gatan. Detta är ovanligt, oftast blir det inte livligt här för än runt sju. Jag tittade ut strax innan jag skulle gå till jobbet och såg att polisen var här och fotograferade alla bilarna. Jag gick genast ner för att fråga vad som stod på.


Foto: Yvonne Fredriksson.

Någon eller några, det måste vara bosättare hade under natten stuckit hål på däcken på alla de 17 bilar som stod parkerade på gatan eller i de öppna garage som tillhör husen. De hade också satt flygblad på bilarnas fönster där det stod skrivet på hebreiska att folk ska vara försiktiga. De hade också skrivit på muren till ett av husen, ”det är farligt här, byggande av bosättningar är inte tillåtet”.


Foto: Yvonne Fredriksson.

Polisen tog kort och tog med sig flygbladen från rutorna innan jag hann ta foton. Jag frågade mina grannar om vem som kommer att betala förstörelsen och om de tror att förövarna kommer att hittas och dömas för det de gjort. De rykte på axlarna och sade att antagligen kommer de själva få betala de nya däcken och de trodde inte att polisen kommer att hitta och dra förövarna inför rätta.


Foto: Yvonne Fredriksson.

Bosättarna är väldigt aggressiva sedan en lång tid tillbaka och nu är de förbannade för att den israeliska regeringen ”fryst” byggandet av bosättning för ett tag framöver. Det som hände på min gata är en mindre incident men visar att bosättarna finns överallt. Det var en signal till de som bor här att de inte ska känna sig säkra, mer kan hända, ingen i östra Jerusalem ska veta när det är deras tur att bli drabbade.

Jag liksom mina grannar undrar givetvis om bosättarna ska komma tillbaka och vad de då tänker göra. I mars 2007 skrev jag om hur en av mina grannars hus blev rivet och ingen kunde göra något åt det. Jag kan bara tänka mig hur det känns för folk här på gatan som blivit bortkörda från Lifta, förlorat det mesta av sin mark och nu bara har tre små gator kvar i French Hill.

/Yvonne Fredriksson, PGS

Publicerat i Yvonne Fredriksson | Lämna en kommentar

Asylprövningen för statslösa palestinier är ett lotteri

Publicerat den 16 november 2009 av palestinagrupperna

Sverige har en generös asyllagstiftning. Det behövs inte en ny asyllag utan det som behövs är kunniga och erfarna personer som tolkar asyllagen och dess förarbeten. Migrationsverket behöver anställa erfarna jurister och samhällsvetare som också behöver stor kunskap om länders kultur, religion, politik och kunnighet i internationella konventioner och avgöranden. Nu råder det rättsröta på Migrationsverket. Asylprocessen skall gå så fort att personalen inte har tid till att hålla samman asylpraxis. Det som leder till tillstånd på en enhet leder till utvisning på en annan. Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson säger att den nya lagstiftningen gett verket begränsade möjligheter att ge tillstånd. Det är struntprat.

Migrationsverket har självsvåldigt dragit åt tumskruvarna så hårt att de som har behov av skydd inte får det. Verket saknar kunskap om flyktingar och statslösa personers rättsliga ställning. Det är många statslösa palestinier som söker asyl. De kommer från Gaza och Irak  De är redan registrerade som flyktingar hos UNRWA och UNHCR och flyktingskapet har inte upphört. Statslösa palestinier får inte ett effektivt skydd i Irak. Det har UNHCR nyligen dokumenterat. Men ändå utvisar Migrationsverket statslösa palestinier dit. Migrationsverket åker till Syrien och tar statslösa palestinier från Irak på flyktingkvoten till Sverige samtidigt som de utvisar statslösa till Irak. Migrationsverket blundar också för bevis som styrker att det föreligger verkställighetshinder. Det finns röster inifrån verket som säger ”de skall minsann få vänta i fyra år tills utvisningsbeslutet preskriberas”.

Statslösa palestinier från Irak är en samhällsgrupp i Irak som är särskilt utsatt. Som grupp är de så utsatta att de inte skall behöva visa individuella skäl eftersom gruppen har behov av ett effektivt skydd vilket de inte får i Irak.

Jag mötte i Uppsala i förra veckan en grupp statslösa palestinier som fått utvisningsbeslut till Gaza och Irak. En Gazabo berättade att han och hans bror bodde tillsammans i Gaza. Deras hus bombades. De sökte asyl i Sverige där de bor i samma hus. Den ena fick uppehållstillstånd och den andra fick utvisning. De berättade om hur deras familjer nu bor i tält. Vintern nalkas. Matleveranser släpps inte in i Gaza. Gaza är i kaos. ”Vi har slutat att skratta”. En palestinier berättade att en kamrat fick uppehållstillstånd på grund av det svåra läget i Irak och dennes kamrat som kom samma dag till Sverige fick utvisning på grund av att läget förbättrats i Irak. Besluten fattades samma dag.

Asyllotteriet fortsätter. Det är skrämmande. Alltför många är tysta om det faktum att statslösa palestinier från Gaza och Irak har behov av internationellt skydd. Sverige vägrar ge dem skydd och säger samtidigt att vi har en human asylpolitik. Det är struntprat.

/Birgitta Elfström, jurist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Birgitta Elfström | 1 kommentar

Grön intifada på Västbanken

Publicerat den 07 november 2009 av palestinagrupperna

Jag befinner mig just nu på en resa på Västbanken i Palestina. Resan har varit en dröm sedan länge och syftar till att jag med egna ögon får se Israels ockupation och vad den innebär för de som lever under den – palestinierna.

For närvarande bor jag på en gård i Beit Sahour utanför Betlehem. Gården heter Bustan Qaraaqa, Sköldpaddsträdgården på arabiska och är en del i ett projekt för att öka palestiniernas inflytande över sin egen ekonomi, att bli självförsörjande, utan beroende av Israel. Som det är nu är de flesta palestinska bönder beroende av Israel, då ockupationsmakten kontrollerar vattentillförseln till byarna. I Beit Sahour är vatten en bristvara och torkan har slagit hårt mot jordbruken i regionen. Situationen förvärras ytterligare eftersom de palestinska bönderna måste ha tillstånd från Israel för att bygga nya brunnar, tillstånd som ar omöjliga att få. Många bönder måste därför köpa vatten av Israel for att kunna hålla sina grödor vid liv under sommarens extrema torka.

1
Bustan Qaaraqa, sett från dalen. Foto: Lucinda Andersson.

För att komma runt detta har man startat projektet Bustan Qaraaqa. Bakom projektet står Alice och Tom, båda från England. Som metod använder de permakultur. Målet är att bli helt självförsörjande och att fungera som inspirationskälla for bönder på Västbanken. För att klara vattenförsörjningen tar man tillvara det regn som faktiskt faller och använder det till att vattna träd och grödor. Man har också byggt en komposttoalett för att minimera vattenkonsumtionen. Till hjälp har Bustan Qaraaqa alltid internationella volontärer som alla stannar olika länge. Just nu håller vi på att bygga ett bevattningssystem nere i dalen, för att kunna vattna de träd som ska planteras där. Tanken är att dalen i framtiden ska bli en skog, full av olika träd och växter. Bustan Qaraaqa har också en plantskola för träd som passar det torra klimatet i regionen. I plantskolan odlas växter som en gång i tiden växte vilt på den palestinska landsbygden, men som av olika anledningar har försvunnit. Plantorna planteras sedan runt om på gården och ges bort till bönder i området. Fröna har Tom samlat in under otaliga resor runt om i världen.

2
Dalen med olivlunden. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är också med och driver två andra projekt; ett permakulturprojekt för organisationen Padia i Beit Sahour, som arbetar med barn och ungdomar, och ett projekt för att hjälpa en man vid namn Abed, som fått sitt hus raserat av israeliska bulldozers. På Padia håller internationella volontärer på att med väldigt små medel bygga upp ett handikappanpassat ekologiskt jordbuk med syfte att få palestinier att redan vid unga år första att permakultur erbjuder ett billigt och hållbart sätt att leva.

4
Volontärer bygger en handikappsanpassad komposttoalett på Padia.
Foto: Lucinda Andersson.

Abed är en man som fått hela sitt hem raserat av den israeliska armén och som nu bor i en liten grotta på den plats där hans förfäder brukat jorden i hundratals år. Enligt Israel ligger hans mark i Jerusalem vilket innebär att han inte har rätt bo dar, eftersom han inte är israelisk medborgare. Sanningen är att hans mark ligger på ”rätt” sida om den gröna linjen och att han enligt internationell rätt har all rätt att bruka sin egen mark. Abed lever trots detta under ett ständigt hot från israeliska myndigheter som hotar att jämna hans olivträd med marken. Bustan Qaraaqa stödjer Abed, både ekonomiskt och fysiskt, genom att vara där, plantera fler träd och på olika sätt försvåra för israelerna. Just nu håller man på och bygger ett växthus utanför Abeds grotta för att han ska ha möjlighet att odla sin egen mat.

3
Grottan där Abed bor. Foto: Lucinda Andersson.

Bustan Qaraaqa är en inspirationskälla, ett initiativ som visar att det går att leva utan att vara beroende av ockupationsmakten på Västbanken. Att ett hållbart, ekologiskt jordbruk kan fungera som en form av kamp för rättvisa och fred. Den gröna intifadan.

// Lucinda Andersson, som befinner sig på Västbanken, Palestina

Publicerat i Lucinda Andersson | Lämna en kommentar

Byn med den ständiga oron

Publicerat den 06 november 2009 av palestinagrupperna

Följande inlägg är ett resebrev från Västbanken, skrivet av Kerstin Dahlberg, som för närvarande är i Palestina som ekumenisk följeslagare.

När vår granne Tamam knackar på den tunga järndörren vet vi att det är allvar. Då handlar det inte enbart om att hon vill sälja oliver eller de rostade mandlarna, som är hennes inkomstkälla, eller ge oss ett fat kåldolmar till lunch. Nej, när Tamam resolut knackar på har hennes vaksamma ögon upptäckt något oroväckande.

Vi bor i byn Yanoun , nordost om Jerusalem och den pastorala idyllen med lerfärgade hus som klättrar på bergssluttningen är betagande. Här bjuder fåraherden på frukost ur sin matsäck och kokar tevattnet i en sotsvart kittel över öppen eld när vi går morgonens ”vaktrunda”. Här sitter Tamams gamla mamma i skuggan under fikonträdet. Det kunde vara den perfekta idyllen, så fjärran den bild av det ockuperade Palestina, som vi känner från västvärldens nyhetssändningar, med Israel-kontrollerade vägspärrar, soldaträder och den kritiserade muren.

Men varför då Tamams uppfordrande knackning på vår dörr en regntung fredag när hela byn tycks vila? Jo, hon har fått syn på två ynglingar, som definitivt inte hör hemma bland byns hundratal invånare. De är ovälkomna besökare från någon av de israeliska bosättningar, som omringar byn och alltmer tar för sig av den mark, som både bosättarna och Yanouns invånare betraktar som sin.

RB_1_web
Foto: Kerstin Dahlberg.

De två unga männen kommer på en motordriven fyrhjuling, som inte fungerar helt perfekt. De får motorstopp och vi betraktar på lagom avstånd deras försök att få igång sitt fordon igen. De blir uppenbart störda när de märker, att de upptäckts av andra än de vanliga byinvånarna. Kanske vet de inget om den ständiga, internationella närvaron som byborna fått löfte om för att överhuvudtaget kunna bo kvar. Kanske låter de oss se deras gevär mest för att visa sig modiga och tuffa. Motorn startar och de drar iväg mot nordöstra dalen och faran är över för den här gången. Deras egentliga ärende får vi inte veta, men byn har utsatts för trakasserier i många år och här vet man aldrig vad ett bosättarbesök kan leda till.

Bosättarna kommer inte var dag, men bosättningarna ligger där hela tiden och påverkar livet i byn.

– Vi bor som i ett fängelse, säger Rashed, Tamams bror och tillika byns borgmästare. Här finns inte muren, men en osynlig mur, som ingen byinvånare vågar ta sig över och som inte ens fåren och getterna får passera. Byborna vet och lär oss nykomlingar var dessa osynliga gränslinjer går – hit men inte längre.

– Vad kan hända? frågar jag Rashed.

– De kan kasta sten, skjuta eller hämnas genom nya trakasserier i byn, är svaret.

Och jag förstår att det inte är värt priset, vare sig för byborna eller mig, att som hemma i byn i Skåne, med nyfiket sinne trava på i naturen för att upptäcka nya stigar, nya vyer. Här kan en linje mellan ett ensligt mandelträd och ett hönshus utgöra en livsviktig gräns, trots att den är osynligare än en spindeltråd. För get- och fårbönderna betyder det, att djuren hela tiden måste vaktas och att odlings- och betesmarkerna har krympt radikalt, foder måste köpas och inkomsterna har minskat.

På höjden alldeles ovanför byn ligger en av bosättarnas stora byggnader för kycklinguppfödning. När det är vindstilla kan vi svagt höra de små livens kvitter därifrån. På höjden mittemot byn kan vi se deras vinodling i en trekant med terrasser. Enligt Rashed blir den större och större, kommer allt närmare byn och de marker, som byborna brukade odla på, men som nu ligger övergivna….bortom mandelträdsgränsen.

Vems är marken – Yanoun-bornas eller de ortodoxa judarnas i bosättningarna kring Yanoun? Den är vår, säger de båda. Folket i byn hävdar att deras familjer bott där och brukat marken i generationer medan bosättarna hänvisar till Bibeln (1). Men staten Israel, som tillkom 1948 och valdes in i FN, är likställd med alla andra medlemmar och nutida folkrätt godtar inte bibliska argument som lagligt gällande (2).

Men en dag når nog vinodlingen fram till mandelträdet.

RB_2_web
Foto: Kerstin Dahlberg.

/Kerstin Dahlberg

1. http://www.shechem.org. Bosättningen Itamars hemsida
2. I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter. Kap 14, Folkrätten och Palestina, Agneta Johansson

Disclaimer: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (kmdahlberg0705@yahoo.se), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Publicerat i Kerstin Dahlberg | Lämna en kommentar

Studieresa i Libanon – dag 3: Shatila och Burj el Barajneh

Publicerat den 27 oktober 2009 av palestinagrupperna

Sedan i söndags befinner jag mig i Libanon på en studieresa som fokuserar på de palestinska flyktingarnas situation i landet. Resan arrangeras av Arne Malmgren och Birgitta Elfström i Palestinagruppen i Varbergs regi. Arne och Birgitta ar jurister med lång erfarenhet av arbete med den palestinska frågan. Förutom att arrangera liknande studieresor arbetar de bland annat med palestinska barn i israeliska fängelser och har besökt och samarbetat med olika projekt i de palestinska flyktinglagren i Libanon sedan tidigt 80-tal.

Under resans gång kommer vi att besöka de palestinska flyktinglagren Shatila, Burj al Barajneh, Ein al Hilwe, Beddawi, Nahr al Bahred och Rashedie. Vi kommer även att möta manga olika organisationer som arbetar för de palestinska flyktingarnas rättigheter.

De tre dagar som jag varit i Libanon har varit späckade med möten och intryck. Idag har vi bland annat besökt flyktinglagret Shatila som ligger i centrala Beirut och besökt lagrets barn- och ungdomscenter (Children and Youth Center – Shatila). Centret erbjuder många olika aktiviteter för barn och ungdomar som läxläsning och övrigt stöd med skolarbete, fritidsaktiviteter och sommarläger samt datautbildningar.

IMG_2291
Barn- och ungdomscentret i Shatila. Foto: Sara Aarnivaara.

IMG_2328
På barn- och ungdomscentret blev vi ordentligt mottagna med välkomstal och
kakor och dryck och fick prata med de ungdomar som var engagerade i centrets
aktiviteter. Foto: Sara Aarnivaara

IMG_2337
Foto: Sara Aarnivaara.

Lägren har vid flera tillfallen utsatts för attacker och 1982 inträffade den massaker som berövade cirka 1500 personer livet. Massakern genomfördes av den kristna falangist milisgruppen med stöd av israeliska armen och den händelsen låg hela tiden i bakhuvudet under mitt besök i lagret. Vi fick även se en av de tre gravplatser som finns i lagret som ligger inne i en moské.

IMG_2350 IMG_2349 IMG_2346
Foto: Sara Aarnivaara.

I lägret bor cirka 15 000 personer vilket är ett överväldigande antal med tanke på lägrets starkt begränsade yta. Samma sak gäller för det andra läger vi besökte idag, Burj al Barajneh, där antalet personer är det dubbla, ett läger som ligger bara ett par kilometer från Beiruts centrum. I lägren är gränderna otroligt smala och våningarna är staplade på varandra och manga hus ser ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst. Elledningar hänger kors och tvärs och fattigdomen är uppenbar.

Foton från Shatila

IMG_2288 IMG_2297 IMG_2300
IMG_2315 IMG_2321 IMG_2342
IMG_2361 IMG_2298
IMG_2364 IMG_2367 IMG_2366
Foto: Sara Aarnivaara.

 

Foton från Burj al Barajneh

IMG_2403 IMG_2404
IMG_2410 IMG_2411
Foto: Sara Aarnivaara.

Men atmosfären i lagrena som vi besökt idag har varit väldigt varm och tillmötesgående och känslan när jag lämnat lägret har varit dels en upprymd känsla av att få träffa sa mycket varma och trevliga människor dels en känsla av uppgivenhet över flyktingarnas situation som trots att det nu bor tredje generationens flyktingar i Libanon, ser lika illa ut som för sextio år sedan.

De palestinska flyktingarnas situation i Libanon skiljer sig avsevärt från de palestinska flyktingarnas situation i Syrien och Jordanien. I Libanon ar de berövade de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. De har inte rätt att äga eller ärva mark, är förbjudna att arbeta inom ett 70-tal yrken och lever under usla levnadsförhållanden i de olika läger som finns runt om i Libanon.

Imorgon går turen till lägrena Ein al Hilwe och Rashedie i södra Libanon och vi kommer även att besöka UNRWAs (United Nations Relief and Work Agency for the Palestinian Refugees in the Near East) kontor i Beirut.

Sitter nu sent på kvällen på ett Internetcafe i centrala Beirut och tiden är knapp…. Men framöver kommer fler rapporter från vår resa och även bilder från de platser vi besökt. Håll utkik!

Sara Aarnivaara, PGS

Publicerat i Sara Aarnivaara | Lämna en kommentar