Palestinagrupperna i Sverige

I måndags förmiddag låg jag vid poolen när jag fick ett telefonsamtal från en palestinsk vän som bor i Beit Hanina. En av hans grannar som fått en eviction/demolition order för närmare ett år sedan vaknade idag på morgonen av att huset var omringat av tungt beväpnade israeliska militärer och poliser. Sexvåningshuset i Jerusalemförorten Beit Hanina skulle rivas och ett flertal familjer bli hemlösa. Anledningen hette, precis som det brukar, avsaknaden av byggnadstillstånd. Dessa tillstånd är extremt svåra att få för Jerusalems arabiska befolkning. Jag och min vän Eva i blöta bikinis kastade oss iväg i vår lilla hyrbil för att bevaka detta obeskrivligt sorgliga övergrepp av israeliskt våld mot civila palestinier.
Huset hade hållits bevakat i två dygn och boende i området och ditkallade internationella fredsaktivister hade med våld förhindrats att närma sig byggnaden. Ibland har blotta närvaron av internationella och pressfolk lyckats skjuta upp husrivningar, men tyvärr blev det inte så denna gång. En journalist på plats berättade för mig att tidigare på morgonen när några aktivister hade försökt stoppa militären från att storma huset hade flera av dem skadats allvarligt och körts till sjukhuset. Bland de skadade fanns Hatim Abdul-Qadir, en rådgivare till premiärminister Salam Fayyad.

Polisen hade med hjälp av agressiva schäfrar tvingat de boende ut ur huset, utan att ge dem tid att ta med sig några tillhörigheter. Alla möbler, husgeråd och andra personliga ägodelar fanns fortfarande inne i huset när sprängladdningar placerades ut i huset och detonerades. En kvinna försökte desperat be soldaterna om tillstånd att få hämta sitt ID-kort innan det var försent. Utan sitt ID är en palestinier helt förlorad och får inte röra sig i sin egen stad. Hon nekades detta.

De övre våningsplanen kollapsade av den kraftiga sprängningen och undervåningarna gav vika för tyngden. Snart var hela huset en hög av spillror. Vi hölls alla långt ifrån detta och kunde endast ta kort eller filma på avstånd. Närliggande hus skadades också av kraften från explosionen. Flera timmar senare när polisstyrkorna äntligen gav sig av från platsen kunde den stora skaran människor som bevittnat förstörelsen på avstånd närma sig ruinerna. Andäktigt gick vi långsamt upp i samlad trupp och tillsammans med familjerna vars hem huset varit under många år. Det kändes som en begravning. Folk gick tysta i sina egna tankar. Många grät stilla. Att möta husets invånares sorgsna ögon var obeskrivligt svårt. Trots att huset kollapsat var taket med paraboler och vattentankar relativt oskatt. Det lutade brant då den ena hussidan inte tryckts ihop lika mycket som den andra. Folk klättrade under tystnad upp på det. Ställde sig längst ut på tippen och tittade ut över Jerusalem i skymingen. Jag fick känslan av ett sjunkande skepp. Det kändes overkligt. En grupp män placerade en palestinsk flagga högst upp i en stålställning som stack upp genom taket. Flaggan vajade stolt i vinden som för att säga: Ni kan inte knäcka oss. Vi ger aldrig upp.

Jessica Lindberg

Det är många bröllop här i Jerusalem under sommaren. Man ser flera bröllopsföljen varenda dag och på kvällarna smälls festliga fyrverkerier på den mörka himlen. Idag på eftermiddagen när jag låg vid poolen på Mount Zion hörde jag något smälla. Min första tanke var att det var smällare, som jag blivit van vid att höra, men ljudet var annorlunda. Det lät mer som en salva pistolskott. Strax därefter tog det hus i helvete. Inom bara några sekunder var vägarna fulla av tjutande ambulanssiréner, polisbilar, galopperande poliser till häst och helikoptrar cirklandes ovanför våra huvuden. Man har en vidunderlig utsikt från Mount Zion och vi ställde oss alla längs kanten uppepå muren och spanade nedåt stan. Jag fick lite dödsångest när vi fortfarande inte visste vad som hade hänt, men insåg att det måste vara riktigt allvarligt med tanke på den omedelbara uppslutningen av utryckningsfordon. Jag såg skräcken i israelernas ögon. Märkta av tidigare erfarenheter. Folk letade i panik fram sina mobiler och började ringa sina familjer och vänner. Vi fick snart reda på att myllret vi kunde skymta en bit bortanför Jaffaporten var ett nytt bulldozerattentat i Västra Jerusalem. En 22-årig palestinier från Umm Tuba i Östra Jerusalem var det som denna gång rammat sin bulldozer in i bilar och gående på King David street. 19 skadade. Chaffören själv var den enda som dog. Han sköts till döds med ett tiotal skott. Det var ljudet från dem som jag hade reagerat på. Skotten lät inte som fyrverkerierna jag vant mig vid att höra.

Långt senare på dagen stoppade man fortfarande varje bil i improviserade vägspärrar och helikoptrarna cirklade fortfarande över Östra Jerusalem. Kanske sökte man efter en medhjälpare. På flera ställen i stan har man kunnat se massarresteringar med tillfångatagna palestinier i plasthandklovar.

Jessica Lindberg

Jag heter Jessica Lindberg, är ordförande för PG-Stockholm och styrelseledamot i PGS. Jag har fått förmånen att spendera fyra veckor av min semester i Jerusalem. Tiden rusar iväg och nu återstår knappt två av dessa. Mina dagar är fyllda med en härlig blandning av semester vid poolkanten, studiebesök på PGS-projekt samt tappra försök till studier i det arabiska språket med en mycket tålmodig lärare i Betlehem. Tack vare en minst sagt sporadisk internetuppkoppling blir bloggandet inte så frekvent som jag skulle önska, men jag ska göra mitt bästa under tiden som återstår av min vistelse i The Holy Land.

I onsdags åkte jag med Hisham från PGS-kontoret i Jerusalem och taxichaffören Taha till Nablus för att besöka Askar Camp.. Taha hade inte hunnit tanka bilen innan vi gav oss av och när vi körde igenom Ramallah ville han passa på eftersom bensinen är billigare på Västbanken än i Israel.
Men var vi än körde var bensinmackarna stängda. Pumparna var inplastade och avstängda och infarterna till mackarna var blockerade av upptravade möbler eller bildäck. Vi letade och letade. Taha skämtade och sa att vi får stanna och köpa matlagningsolja för att hälla i tanken istället, så som de gör i Gaza när det råder leveransblockad från Israel. Vid mackarna satt arbetarna i sina små kurer trots att de inte hade något att sälja. Vi stannade vid en och gick in och pratade med dem. De berättade att bensinen nu är så dyr att man inte har råd att köpa in den längre. Man har helt enkelt inte möjlighet att ligga ute med pengarna och tillåts inte längre handla på kredit. Taha förbannade sig själv och sa att han borde ha tankat i Abu Dis kvällen innan. I Israel är bensinpriset nu uppe i 10.50 shekel (närmare 20 svenska kronor). I Östra Jerusalem kan man fortfarande se den säljas för runt 7 shekel. Betänk att en normal arbetare på Västbanken kanske tjänar som mest motsvarande 4000-5000 svenska kronor per månad, om de har turen att alls ha något jobb. Männen på bensinmackarna satt och glodde på tv i brist på arbete. Det var en viktig dag i Palestina och den övriga arabvärlden. I Libanon skedde utväxlingar av kistor, dvs kvarlevorna av döda fångar i israeliska fängelser sedan många år. Al Jazeera bevakade den offentliga ceremonin i direktsändning hela dagen. Genom förhandlingar med Israel har Hizbollah lyckats få ut dessa kroppar och äntligen kan familjer som har väntat i många år få begrava sina anhöriga. Några av kistorna sades innehålla oidentifierade palestinska kroppar. Stämningen var mycket högtidlig, men tryckt. Internationell Röda Korset-personal skulle nu öppna kistorna för att försöka verifiera identifieringen av kropparna. Jag påmindes om tv-scener från tsunamin i Thailand. Senare under dagen uppe i Askar Camp kom en man in och slog sig ner längst fram framför tv:n. Han såg mycket sammanbiten ut. Han hoppades att en av kistorna skulle innehålla hans brors kvarlevor så att deras mor äntligen kunde få frid och sluta undra vad som hade hänt hennes son…

Övergivna bebisar

”Min” taxichafför i Betlehem, Aboud, berättade för mig igår hur han dagen innan hade hittat en nyfödd bebis i en kartong gömd i skuggan vid sidan av en smal väg i Betlehems centrum.. Det var en liten pojke som låg och skrek för full hals. Aboud lyfte upp kartongen och körde barnet till det franska sjukhuset i Betlehem. Läkaren uppskattade att pojken var ca fem dagar gammal. Jag blev helt chockad av denna historia och Aboud förklarade att det inte alls är ovanligt, utan snarare händer regelbundet att ogifta mödrar i desperation gör sig av med sina nyfödda. En ogift moder blir aldrig accepterad i det palestinska samhället. Tidigare i år hittade han ett annat barn på en soptipp under en körning till Abu Dis. Han ansåg att pojken han hittade igår hade tur som i alla fall hade fått en kartong att ligga i! Hittebarnen tas till sjukhusen för en hälsoundersökning. De är ofta undernärda och uttorkade. I Betlehem finns en katolsk nunna som kallas för Betlehems Moder Teresa. Hon har vigt sitt liv åt dessa barn. Just nu har hon 55 oönskade bebisar som hon sköter om. De får stanna på klostret tills de blir 7 år då de placeras ut på olika barnhem/internatskolor. Detta finansieras genom privata gåvor från kyrkan. Tidigare adopterades palestinska barn bort till utlandet, men numera är detta olagligt i Palestina pga den muslimska lagen. Betlehems Moder Teresa kan dock göra vissa undantag ifrån detta om barnet bär ett kors om halsen när det hittas. Då har modern visat att det är ett barn till en kristen familj som tillåter adoption. Jag blev alldeles tagen av vad Aboud berättade och hoppas kunna besöka denna fantastiska nunna innan jag åker hem. Det känns så orättvist att barnen inte adopteras bort då det är så långa väntetider på adoptioner i t ex Sverige. Jag vet barnlösa par som skulle göra vad som helst för att få ta hand om ett av dessa hittebarn…

VICE PRESIDENT OF THE EUROPEAN PARLIAMENT

Tony Blair is not performing his duty: the cancellation of his visit to Gaza is another sign of his lack of determination and commitment 16th July 2008

It’s a very negative signal that the International Quartet Envoy Tony Blair’s planned trip to the Gaza was cancelled yesterday, Tuesday 15 July, following what was described as ”specific security threats that made the visit impossible”.

As a delegation of the European Parliament we visited, last June, the Occupied Palestinian Territories, Gaza Strip, West Bank and East Jerusalem. Our visit in Gaza was perfectly coordinated by UNRWA, and we didn’t feel any sort of insecurity, but only despair and responsibility looking at the living conditions of the Palestinian population under an illegal siege (don’t worry we also went to see the danger and the damages of the rockets fired on Sderot).

I really hope that the Israeli authorities’ pressures or other forces are not behind this decision by Tony Blair not to go to Gaza Strip, using the threat of security in order to prevent to witness the disaster of the blockade.

Palestinians, both in West Bank and in Gaza Strip, deplored the fact that Tony Blair had never visited the Strip, despite of the duties related to his role as Quartet Representative that include mobilizing international assistance to the Palestinians, working closely with donors and others, as well as helping to implement plans and concrete projects aimed to promote Palestinian economic development.

Those projects are fundamental and urgent in order to ensure as soon as possible a better and more healthy life for Palestinians, and especially those aimed to solve the increasing pollution in Gaza Strip due to the malfunctioning of the drainage system, such as in Beit Lahya, in northern Gaza Strip where Mr Tony Blair was due to be yesterday.

We saw sewage waters running freely and visibly through the streets of Gaza city and other cities of the Strip and ending up in the sea: any delay in this sense will be a tragedy not only for all the Palestinians living there, but also for the Israelis, sharing the same and polluted Mediterranean Sea.  

For this reason Tony Blair’s visit could be -and it can of course be in the future- a fundamental opportunity to improve the living conditions for Palestinians in Gaza, showing that they are not alone, giving at same time a signal of hope for the unity and the reconciliation of the Palestinian people and Territory and finally also demonstrating, instead of a double standards policy, an impartial attitude by the International Community towards this conflict, starting concretely to end the collective punishment of Palestinians in Gaza represented by the Israeli siege and closures for people and goods.

Further information: Luisa Morgantini, + 39 348 39 21 465 ; Office: + 39 06 69 95 02 17

Luisa.morgantini@europarl.europa.eu; www.luisamorgantini.net;

– 3 Palestinians were killed by IOF in the West Bank and the Gaza Strip.  

Israeli Occupation Forces (IOF) Continue Systematic Attacks against Palestinian Civilians and Property in the Occupied Palestinian Territory (OPT)

 – 13 Palestinian civilians, including 2 children, were wounded by the IOF gunfire in the West Bank.

 – 7 of these civilians were wounded during a peaceful demonstration organized in protest to the construction of the Annexation Wall in Ne’lin village west of Ramallah.

– IOF conducted 40 incursions into Palestinian communities in the West Bank.

 – IOF have continued to raid civil society institutions in Nablus for the 2^nd consecutive week.

 – IOF raided the Municipality of Nablus, 2 medical centers, a television station, 2 NGOs and 5 mosques.

– IOF confiscated 7 school buses.

– IOF arrested 66 Palestinian civilians, including 7 children and 2 women, in the West -Bank.

 – IOF have continued to impose a total siege on the OPT and have isolated the Gaza Strip from the outside world.

– IOF troops at a military checkpoint near Jenin attempted to force 3 Palestinian women to take off their clothes.

– IOF have continued settlement activities in the West Bank and Israeli settlers have continued to attacks Palestinian civilians and property.

 – The construction of 920 housing units on Abu Ghumaim Mount (Har Homa), south of East Jerusalem, was approved

 – IOF demolished a house in al-‘Eissawiya village near Jerusalem.