Palestinagrupperna i Sverige

Hur många olika typer av vägspärrar finns det? På hur manga olika sätt är det möjligt att avbryta eller fördröja en rörelse längs med en väg?

FN:s samordningskontor för humanitärt arbete på de ockuperade palestinska terroritierna  www.ochapt.org vet. Stum sitter jag, tillsammans med bland annat åtta andra PGS-are, och tar del av samordningskontorets uttömmande genomgång av vägspärrarnas metodologi, sådan den utmejslats och verkställs av Israel på de ockuperade palestinska territorierna.

Med en generös tolkning så återstår nu 60 % av Västbankens territorium till palestinierna. Det är ett förminskat lapptäcke utan sömmar: vägspärrarna skär effektivt av palestinierna från varandra och omvärlden.

Hur ska det här tolkas? Hur kan det här förstås och förklaras, som fenomen?

Det går kanske inte att hitta omedelbara och självklara historiska paralleler till händelseutvecklingen, men väl relevanta tolkningsschemata för den. Att hindra, försvåra och kringsskära rörelser är ju självfallet ett klassiskt tecken på att en regim ? politisk, ekonomisk eller annan – är ofri.

Hos totalitära regimer är det följaktligen nödvändigt att begagna sig av en uppsättning skarpa regler för rörelser inom, från eller till regimens territorium. Rörelsereglerna gäller emellertid vanligtvis inte lika för alla, utan vissa grupper, de som i någon bemärkelse innehar makten, har större rörelsefrihet än andra.

Tillämpningen av reglerna präglas därtill ofta av godtycklighet. Anledningen härtill är lika stötande som enkel: reglerna är inte rationella, relevanta eller proportionella i förhållande till något samhällsnyttigt mål, utan reglerna är ytterst enbart till för att upprätthålla regimen. Genom den godtyckliga tillämpningen uppnås en chikanerande effekt, som visar och upprätthåller makt.

Det går inte att tänka förbi Edward Said när vi resonerar kring rörelseofriheten på de palestinska territorierna. Med den analytiska verktygslåda han lämnade som eftermäle till humanismen, hittar vi äntligen i vårt ärende den för alla samhällsfenomen så eftersträvansvärda Beteckningen: kolonialism.

Ingreppen på rörelserna från, till eller genom de ockuperade palestinska territorierna följer nämligen sällsynt tydligt kolonialismens logik. Den repertoar av rörelsehinder som Israel sjösatt borde studeras noggrannt av varje bedrivare av kolonialistiska projekt. Ett metodutbyte mellan till exempel Marocko och Israel, om ockupationerna av Västsahara respektive Palestina, torde ligga nära till hands.

Bevekelsegrunderna må därför variera mellan kolonialmakters strävan att härska över ett territorium. Men kolonialismens tryne är alltid lika illa dolt när vi rör oss i utkanten av territoriet och synar dess sömmar ? som vid de israeliska vägspärrarna på de ockuperade palestinska territorierna. På dessa områden begagnar sig Israel idag av förtryckets teknik.

Mot palestinierna.

Jerusalem 2007-06-26

Efraim Gomez

Palestinagruppen i Stockholm

2007-jun-28 @ 11:33

Raden längst fram: Lisa Norman (reseledare, PGS förbundsstyrelse), Kim S Aguayo (PGS kansli) Sahar Nejat (PG Stockholm), Evelina Sjöstedt (PG Sundsvall).
I mitten: Taha (taxichaufför – och vän till PGS)
Längst bak: Åsa Norman (Lisas dotter), Per Gustin (förbundsstyrelsen) och Efraim Gomez (PG Stockholm)

Denna PGS-grupp befinner sig nu på resa i Palestina. De bor i Östra Jerusalem men kommer att besöka Betlehem, Hebron, Jeriko, Nablus, Golan höjderna m.m. De har lovat att blogga om sina upplevelser.

Anna Wester

Foto: Yvonne Fredriksson

Jag bor i en liten by som heter Ram som ligger mellan Ramallah och Jerusalem. För att jag ska kunna ta mig till PGS kontor som ligger i Jerusalem är jag först tvungen att passera checkpointen/ terminalen i Qalandia. När jag kommer dit möter jag en folkmassa; alla ser ut att vara både stressade och trötta på att stå i dessa långa köer, dag in och dag ut. Man kan höra folk prata om soldaterna: 

– vi tar denna kön, den går snabbare, soldaten ser schyst ut, den andra släpper inte igenom någon.

Efter att ha satt mina väskor på bandet som skjutsar dem igenom en röntgenmaskin och själv passerat metalldetektorn samt visat mitt pass för en kille som inte är äldre än 20 år ,blir jag viftad att gå – jag har fått lov att gå ut. 

Checkpointen/ terminalen är omringad av järnridåer och stängsel, det ser därför ut som om man passera gränsen till ett helt annat land. Nej, jag tar tillbaks det, det ser mer ut som ett fängelse, där fångar ska ta sig från ett ställe till ett annat. Ja, det är den närmaste beskrivningen jag kan komma på. Det palestinska folket bor i ett stort fängelse där ockupationsmakten konstant kontrollerar och förnedrar varenda människa. 

När jag väl tar mig ut från checkpointen tar jag bussen till Jerusalem, efter knappt 100 meter ser jag en lång bilkö och flera soldater utspridda som stoppar varje bil. Det är en ”flying checkpoint” som skall kontrollera ID-handlingarna igen. En soldat tar sig in i bussen och läser noggrant igenom alla ID-handlingar i bussen vilket tar ungefär 20 minuter. Kontroller görs för att endast de som har blåa Jerusalem ID kort får resa vidare, de andra får gå hem igen. 

Byn Ram har tidigare varit en stor ekonomisk knutpunkt, men på grund av muren har folk flyttat ut från byn för att kunna behålla sitt identitetsskort som gäller i Jerusalem. Ram ligger knappt en halvtimmes bilkörning från Jerusalem men för att ta sig in kan det ta upp till två timmar. Ibland stänger de checkpointen vilket innebär att ingen kan ta sig in i Jerusalem på flera timmar och ibland dagar. Att planera sin vardag är inget som det palestinska folket kan göra eftersom man konstant måste anpassa sig till ockupationsmaktens regler. 
Förutom checkpointen som man ska gå igenom är vägen till Jerusalem svår att köra då det är en smal, ej asfalterad väg med många stora gropar och skarpa kurvor. När man passerar ”gränsen” in till Jerusalem förändras vägen och övergår till en asfalterad väg utan några gropar.

Jag blir så arg varje morgon när jag får se hur folk blir behandlade. Det palestinska folket lever under fruktansvärda förhållanden och blir illa behandlade varje dag. De blir behandlade som om de vore fångar i sitt eget hemland.   

Jasmin Daoudi

Det är nu 60 år sedan FN beslutade om en delning av Palestina och det är 59 år sedan mer än 700 000 palestinier drevs på flykt från sitt hemland.

Det är i år 40 år sedan Israel inledde sin militära ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem.

Och fortfarande har de stater som fattade delningsbeslutet och som ingår i FN inte tagit sitt ansvar för att implementera en enda av alla de resolutioner som antagits under årens lopp.

Jag trodde inte att vi skulle behöva höra en gång till ?vi visste inget ? vi kunde inget göra?

Jag är ganska säker på att det som idag sker i Gaza och som sannolikt kommer att sprida sig till Västbanken, hade kunnat undvikas om FNs medlemsstater tagit sitt ansvar och följt de regler och lagar för internationellt samarbete som de varit med och instiftat.

I januari 2006 genomförde palestinierna ett demokratiskt val som hela världen stödde. Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt sade vid sin hemkomst från Palestina att valet genomförts på bästa möjliga sätt. Men när det sedan visade sig att Hamas vunnit valet, drog sig hela omvärlden undan. Precis som efter valet i Algeriet så ogillade omvärlden resultatet och i stället för att acceptera valresultatet så bojkottades landets regering.

Efter omvärldens beslut om bojkott samlade sig palestinierna än en gång och lyckades bilda en samlingsregering med representanter för de olika politiska fraktionerna, men inte ens detta unika samspel accepterades av omvärlden. Inte heller har omvärlden accepterat arabvärldens upprepade fredsinitiativ där Israel garanteras fred med hela arabvärlden om ockupationen upphör.

Bojkotten, sveket från omvärlden tillsammans med den svåra ekonomiska situationen, instängdheten, ständiga attacker från den israeliska armén, mark som konfiskeras, hus som rivs och muren som nu finns över stora delar av Västbanken gör att det palestinska samhället idag står inför en total kollaps och håller på att falla samman.

Och nu gör detta instängda, slagna folk i Gaza samma sak som på så många andra ställen i världen som inte lyckats besegra sin fiende och förtryckare; de vänder sig mot varandra och slåss inbördes. Man slås ganska snabbt av en tanke och fråga; i vems intresse sker detta? Är det så att västvärlden inte är genuint intresserade av en demokratisk utveckling i Mellanöstern? Är det så cyniskt att västvärlden menar; låt dom slåss och ta död på varandra för då glömmer dom huvudfrågan, nämligen ockupationen och förtrycket.

Men omvärlden måste vakna och ta sitt ansvar och varför inte göra det nu när det ännu finns tid.  Eller är det så att västvärlden i grunden är rasistiska så att 100 000 tals döda i Mellanöstern inte gör något så länge det inte drabbar oss i väst, vår ekonomi och vårt världsherravälde.

Alla västvärldens ord, konventioner, regler och lagar klingar falskt och känns som ord utan innehåll. Det är detta som människor som jag träffat här nere genom åren alltid frågar. Varför är det olika regler för olika stater och människor?  Idag känner jag själva ett tvivel gentemot hela FN systemet då jag känner att dessa regler endast används för och gentemot stater som gagnar västs intresse.

Jag vill uppmana Sveriges regering att trycka på så att FNs säkerhetsråd tar sitt ansvar för att skydda den palestinska civilbefolkningen både på Västbanken, i Gaza och Libanon. FN måste också nu, att innan det är allt för sent ta sitt ansvar för att lösa Palestina/Israelkonflikten så att de det äntligen kan bli fred och det palestinska folket slipper undan ockupation och förtryck.

Yvonne Fredriksson
2007-jun-14 @ 16:24

Foto: Yvonne Fredriksson 

Trots den stora ekonomiska misären som Abu-Disborna lever under, invigdes i går ett kvinnocenter med syftet att kvinnor skall ha ett ställe som de kan vända sig till, umgås med varandra och bland annat lära sig att sy. Det hade samlats ett trettiotal personer för att inviga centret och PGS var så klart på plats tillsammans med representanter från SIDA. PGS har varit med från början och stött projektet med ca 50 000 kr från Palestinainsamlingen. 

Kvinnocentret har redan 21 medlemmar och alla är mycket entusiastiska och glada över att de har fått ett ställe dit de kan gå för att umgås med sina vänner. Det är särskilt svårt för kvinnor i Abu-Dis att hitta ett ställe där de kan umgås, så detta projekt är mycket viktigt. De 21 medlemmarna undervisas av en kvinna som har studerat till sömmerska och hon är väldigt stolt över att få dela med sig av sina kunskaper. Hon ser mycket optimistiskt på projektet och är övertygad om att antalet medlemmar kommer att växa. Det enda problem hon nämner är att få tag på användbart tyg som de kan andvända i kvinnocentret, därför har de hittills använt sig utav tyg som de olika kvinnorna har haft hemma och sådant de har hittat hos de olika familjerna som är medlemmar i kvinnocentret. 

Abu Dis är en by utanför Jerusalem i Palestina på den av Israel ockuperade Västbanken. Befolkningen är omringad av muren som är ca åtta meter hög och ett par kilometer lång och den bevakas hela tiden av israeliska soldater. Alla angränsande vägar spärras av genom checkpoints av israeliska styrkor. Den svåra situation som människorna i Abu-Dis lever i har lett till en mycket hög arbetslöshet eftersom många av dess invånare tidigare jobbade i Jerusalem. Den konstanta militära bevakningen som israeliska militären står för, gör att det helt enkelt är mycket svårt för Abu-Disborna att röra sig. Många av kvinnorna i kvinnocentret berättade att det även kan vara svårt att ta sig in i Ramallah ibland.  Trots denna misär som Abu-Disborna lever under, kunde de i alla fall denna kväll se att det fanns många människor som står bakom dem och stödjer dem, vilket ger hopp, glädje och en enorm tacksamhet. 

Jasmin Daoudi

2007-jun-14 @ 10:10