Palestinagrupperna i Sverige

Tahina Foto: Arne Malmgren

Den palestinska flickan Tahani 17 år gammal från byn Tamon utanför Jenin var den 18 februari 2007 på väg i buss till Nablus för att möta sin mamma och bror. Vid en israelisk militärcheckpoint stoppades hon för att hon inte hade sitt identitetskort med sig. Hon sa till soldaterna att hon skulle till sin mor i Nablus som hade hennes id-kort. Soldaterna beordrade bussen att köra. Då började Tahani springa efter bussen. En soldat sköt skarpt i luften och skrek att hon skulle stanna. Därefter sköt han mot henne och träffade henne i ena benet.  Soldaterna drog tillbaka henne till checkpointen och började förhöra henne där. De påstod att hon hade haft för avsikt att begå en självmordsattack vid checkpointen. När de sökte igenom henne fann de inget misstänkt. En soldat kastade då en kniv på marken intill henne och sa ”du har kommit hit for att döda oss”. En soldat slog henne i huvudet med sin vapenkolv flera gånger. Hon blev yr och sa att hon höll på att förlora medvetandet. Återigen sa de ”du har kommit for att döda oss”. En palestinsk ambulans anlände först till platsen och strax därefter kom en israelisk.  

Ambulanspersonalen konstaterade att en kula hade gått genom mjukdelarna på ena benet och att hon fått splitter från en kula i båda fötterna. Hon placerades i den israeliska ambulansen som förde henne till en israelisk militarförläggning. Den israeliska militärchefen for byn Tamon, varifrån Tahini kommer, sa till henne att hon hade kniven med sig i avsikt att döda soldater. Hon fördes till sjukhus dagar där en del splitter togs bort. Resten skulle ”gå bort av sig själv”.  

Tahini fördes tillbaka till militärförläggningen där hon försågs med hand- och fotfängsel och förhören fortsatte där några dagar och senare i ett fängelse. Under två dagar placerades Tahini i en isoleringscell. Hon skrek och var mycket ängslig särskilt över skadorna hon fått i benet och fötterna som nu hade börjat svullna. Det blödde även genom bandagen. Hon fick senare tala med en sköterska som bara talade till henne genom ett stängt fönster. Tahani fick en vätska och nytt bandage for att själv sköta om sina skador. Benet och fötterna svullnade mer och mer. Men återigen fick hon instruktioner om hur hon själv skulle sköta om såren.  

På den åttonde dagen ställdes hon inför en israelisk militärdomare i Salems militärdomstol. Domaren sa att hon hade skrivit under ett erkännande att hon hade haft en kniv med sig. Hon hade tidigare skrivit under ett papper med text på hebreiska efter det att en soldat informerat henne om att det på pappret endast stod det hon själv berättat. Hon sattes på fri fot mot en borgenssumma på 6000 shekel. Domstolsförhandling skall avhållas den 8 maj 2007. 

Birgitta Elfström och Arne Malmgren

2007-apr-09 @ 16:47

Foto: Arne Malmgren

Vår ”resa” har varit tuff, sorgsen, fruktansvärt tragisk, spännande, intressant, tänkvärd och med ett par solglimtar. Statslösa palestinska barn misshandlas, förnedras, skjuts och torteras. 

Kan vi tillsammans ge dem hopp om en bättre framtid? 

Våra berättelser kommer att ligga till grund for en rapport som förhoppningsvis skall vara klar till seminariet på Sjöviks folkhögskola den1-3 juni 2007. 

Birgitta och Arne

2007-apr-12 @ 17:21

Muhammed 13 år. Foto: Arne Malmgren

Den palestinska byn Bidu ligger mellan Ramallah och Jerusalem. Runt Bidu finns det fem israeliska bosättningar och muren/säkerhetsstängslet har skurit av två tredjedelar av bybornas odlingsmarker. Den palestinske pojken Mohammed, 13 år gammal, från Bidu berättade följande för oss. Den 7 februari 2007 gick han tillsammans med fyra kamrater till det israeliska säkerhetsstängslet som är uppsatt 500 meter från hans hem. Han och kamraterna började att kasta sten mot en israelisk militärjeep som körde på den andra sidan stängslet. Jeepen kom kort därefter in i deras område och grep dem. Mohammed försökte att springa, men det var regnigt och halt så en israelisk soldat hann upp honom. Soldaten slog honom i huvudet och förde honom försedd med ögonbindel, hand- och fotfängsel till militärjeepen.  

Soldaten fortsatte att slå honom inne i jeepen. Han förhördes om varför han kastade sten och vem som sänt honom att göra detta. Mohammed erkände att han kastat sten. Han och kamraterna placerades därefter tillsammans med äldre fångar i ett stängt rum. Vakterna hotade med att ge dem stryk om de inte var tysta, därför vågade han inte saga ett knyst för han var mycket rädd. Hela tiden tänkte han på sin mamma och sina syskon. De fick dålig mat och de hade bara ett tunt underlag på cementgolvet att ligga på. Det var februari manad och mycket kallt och regnigt. Där tillbringade han sju dagar och fördes sedan till ett fängelse i Israel nära Tel Aviv.  

Efter ytterligare sju dagar togs han till den israeliska militärdomstolen Ofer, där domaren beslutade om ytterligare utredning. Det var först nu som han fick möta sin advokat. Sju dagar senare ställdes han inför militärdomstolen igen och dömdes till 21 dagars fängelse och 1500 shekel i böter for att ha kastat fem stenar. Ingen i hans familj fick tillstånd att besöka honom i det israeliska fängelset.  Hans far kom till rättegången, men fick inte tala med honom.

Anledningen till att han och kamraterna kastat sten var att ”vi ville göra lite bus”. 

Birgitta Elfström och Arne Malmgren

2007-apr-12 @ 17:14

Foto: Arne Malmgren

Den palestinske pojken Amir, idag 17 år gammal, från Beit Ummar studerade elektronik i Betlehem. På väg hem från skolan den 29 november 2005 passerade han en gatukorsning där det pågick en demonstration mot murbygget. Plötsligt stod det en israelisk civil säkerhetsvakt framför honom. Utan något tilltal eller anledning sköt vakten två skott mot honom från fem meters avstånd. Den ena kulan träffade höger underben och den andra träffade i bukens nederdel.  Amir sprang från platsen men föll blödande och medvetslös till marken efter 100 meter. Han fördes till sjukhus i en privatbil eftersom de israeliska soldaterna inte tillät ambulans att köra fram till platsen. Han opererades under nio timmar. Ingen trodde att han skulle överleva. Han fördes senare till ett bättre utrustat sjukhus dar han opererades i ytterligare fyra timmar. Hans skador var mycket stora och allvarliga på grund av att den israeliska vakten använt s.k. dumdumkulor. Han skrevs ut från sjukhuset efter 18 dagar och var sedan konvalescent i hemmet under tre månader innan han kunde gå ut med hjälp av kryckor.

En dag gick han och två kamrater ut for att titta på en demonstration mot murbygget som pågick ett 100-tal meter från hans hem. Han greps då av israeliska soldater som började slå honom med sina gevärskolvar. Han visade sitt skadade ben för att de skulle sluta att slå på honom. En av soldaterna sparkade då flera gånger på hans skadade ben. Han fördes till ett förhörscenter iförd ögonbindel, hand- och fotfängsel. Där ställdes han med ansiktet mot en vägg och en soldat stötte hans ansikte mot väggen flera gånger. Han förhördes på olika förhörscenter under fyra månader varefter han dömdes i israelisk militärdomstol till 8 ½ månads fängelse för att ha kastat sten och fyrverkerismällare mot muren och soldater.

Domen grundade sig på att två 14-åriga pojkar angivit att Amir kastat sten och smällare. Amir har senare fått veta att dessa båda pojkar angivit honom for att själva slippa tortyr. Amir uppger för oss att han aldrig kastat sten eller fyrverkerismällare. Han har förlorat två år av sina studier. 

Användandet av dumdumkulor i krig är förbjudet enligt Haagkonventionen från 1899. 

Birgitta Elfström och Arne Malmgren

2007-apr-12 @ 12:42

Bosättningen som ligger ovanför Hashems hus. Foto: Arne Malmgren

Palestiniern Hashem bor med sin familj och gamle far i sitt hus med trädgard i gamla delen av Hebron. Hashems far köpte huset på 1950-talet. Hashems bror bor i grannhuset med sin familj. Judiska bosättare från Brooklyn i USA har slagit sig ner i baracker uppförda på ockuperad palestinsk mark på sluttningen alldeles ovanför deras hus.   

Dessa bosättare som tillhör Kachrorelsen har stängt av vägen upp till Hashems och broderns hus, vilket har fått till följd att de måste bära alla sina inköp på en stig uppför sluttningen till sina hus. De måste t.o.m. bära sin sjuke far nedför stigen och vägen fram till och genom den israeliska checkpointen för läkarvård.  

Inga palestinska bilar får köras in i området. Israeliska soldater har ockuperat taket på broderns hus, där de sitter i ett vakttorn och spejar dygnet runt. Bosättare har sågat ner flera av Hashems olivträd och vinrankor. Han har bara ett fåtal träd kvar. När han skördar sina oliver hotar bosättare med att skära händerna av honom om ”du tar vara oliver”.   

Bosättare har också vid ett flertal tillfallen skurit av telefon-, och elledningar och stängt av vattentillförseln. De kastar sopor och annat avfall, t.o.m. gamla kylskåp ner på Hashems tomt. Ofta hotar de med att våldta och döda hans fru och barn och därefter honom. Vid ett tillfälle stoppade en bosattare in en sten i munnen på ett av Hashems brors barn och gnuggade stenen mot tänderna som blev skadade. Dessa palestinska familjer lever i ständig rädsla for nya attacker från de militanta bosättarna. 

Birgitta Elfström och Arne Malmgren

2007-apr-09 @ 17:02