Den israeliska bosättningen Har Hooma på Västbanken, som hela tiden expanderar. Före 1995 var det Betlehems andningshål och flera djurarters hem. De byggde för fullt när vi var där i dag. Foto: Anna Wester 15/1 20072007-jan-15 @ 21:41:16
I Palestina pågår just nu som bäst försök att bilda en nationell samlingsregering. Vi vet ännu inte hur det kommer att gå.
Om det lyckas, kan det tolkas som ett försök från palestinsk sida att bilda en regering som Västvärlden finner mer rumsren. Den politiska dialogen och det direkta biståndet kan då återupptas, och Palestinas isolering bryts.
Men en palestinsk nationell samlingsregering erbjuder inte bara palestinierna en möjlig utväg från en svår situation. Den ger också Västvärlden en möjlighet att backa från sitt omdömeslösa beslut att isolera den demokratiskt tillsatta palestinska regeringen, utan att tappa ansiktet. Måtte Västvärlden ta den chansen. Västvärldens trovärdighet i demokratifrågan klarar knappast fler klavertramp.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS2006-sep-18 @ 16:08:40
För en tid sedan (den 25 juli) påpekades på denna blogg att ‘konflikten i Mellanöstern inte kan lösas genom partiella, halvhjärtade ”fredsprocesser”, ”vägkartor” eller liknande. Sådana blygsamma insatser kan endast ge tillfällig lindring (på sin höjd).’ Det uttrycktes en förhoppning om att världens politiker också skulle ha förstått detta. Det påpekades att det nu är dags att arbeta seriöst för ett upphörande av all ockupation, en frigivning av krigsfångar och politiska fångar, ett demokratiskt Palestina med Jerusalem som huvudstad samt ett demokratiskt Libanon med kontroll över hela sitt territorium.
Liknande tankar har också tidningen The Economist givit uttryck för (Hold your breath, 26 augusti 2006):
‘But there is a strong case for trying to bring Syria back into regional diplomacy, including discussion of the Israeli-occupied Golan Heights. It would also help if Israel, for once eschewing its fear of ”rewarding terror”, agreed to discuss terms for handing back-or at least to the UN-the patch of border territory known as the Shebaa Farms, which the UN says is Syrian but is claimed by Lebanon.
Third, however much this sounds like a broken gramophone record, there will be no secure peace in Lebanon until there is a peace between Israel and the Palestinians. This would rob Hizbullah and other like-minded groups of ther raison d’être.’
Har världssamfundet lärt sig läxan? The Economist skriver vidare att så är fallet. Jag hoppas de har rätt, men är inte lika optimistisk. När givarkonferensen börjar idag (31/8) finns inte minsta antydan om någon har begripit vad det handlar om. De närmaste dagarna får vi se hur det går.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS2006-aug-31 @ 09:12:15
När Hizbollah tillfångatog två israeliska soldater och dödade några andra var entusiasmen minst sagt dämpad från officiellt håll i arabvärlden. Saudiarabien och Jordanien var kritiska till Hizbollahs agerande. Libaneserna i gemen hade sannolikt inte bråttom att slungas in i ett krig som skulle kunna rasera allt som mödosamt byggts upp de senast 15 åren.
Israel hade i det läget kunnat välja att sälla sig till de kritiska arabiska röster som fanns, utan att använda våld. Det är förstås för mycket att tala om en enad front av Israel, Jordanien, Saudiarabien och Libanons folk å ena sidan, med Hizbollah å den andra. Men nog hade Hizbollah riskerat att bli isolerat, medan Israel hade plockat poäng för sin återhållsamhet.
Så blev det förstås inte. Israel använde ett massivt övervåld och Hizbollahs ställning har stärkts i såväl Libanon som arabvärlden i stort. En missad chans för Israels del, åtminstone om Israel verkligen vill ha en varaktig fred.
Ännu bättre hade dock varit om Israel redan år 2005 gjort som dess dåvarande säkerhetsrådgivare Giora Eiland föreslog efter Syriens tillbakadragande från Libanon. Israel skulle då ha släppt sina libanesiska fångar och lämnat Shebaagårdarna. Hizbollah skulle då ha förlorat de två viktigaste anledningarna för sitt motstånd mot Israel (se vidare Trying in vain to find a way out, The Economist, 5 augusti). Ytterligare en missad chans.
En möjlighet som ännu inte har prövats är det som Udi Sagai, tidigare israelisk general, föreslagit. Han menar att fred med Syrien är nyckeln till att hålla fred med Hizbollah. Israel borde därför börja förhandla med Syrien om Golanhöjderna (se vidare ovan nämnd artikel i The Economist). Så kommer det dock knappast att bli.
Varför har det i stället har blivit som det har blivit? Och varför blir det sannolikt inte heller blir några fredsförhandlingar med Syrien om Golanhöjderna? Den omedelbara anledningen till att Israel reagerade så häftigt på Hizbollahs tillfångatagande av ett par israeliska soldater tycks ha varit att Israels bombkampanj mot Libanon har varit planerad länge. Det enda som behövdes var en ursäkt (se vidare USA gav Israel grönt ljus, Aftonbladet 14/8, där det hänvisas till en artikel av Seymour Hersh i New Yorker).
Ännu djupare hittar vi det grundläggande problem som påpekats tidigare på denna blogg: Land. Eilands och Sagais förslag går ut på att Israel lämnar tillbaka land som Israel stulit från sina grannar, och det vill Israel inte göra. Israel måste begripa att det innebär att det då inte heller kommer att bli fred på den norra fronten, för dumma är de inte. Det i sin tur innebär att för Israel är land viktigare än fred.
Precis samma mekanism ser vi i Palestina. Israel svarade inte på palestiniernas utveckling mot demokrati, Hamas vapenvila eller på Hamas försiktiga acceptans av tvåstatslösningen. Flera chanser till dialog och fred gick förlorade. Liksom på den norra fronten är det viktigare för Israel att behålla stora delar palestinsk mark än att få fred.
Henrik Carlborg
Vice ordf. PGS2006-aug-17 @ 08:51:23
För en tid sedan påpekades att det är Israels ockupation och stöld av grannarnas land som är roten till konflikterna i regionen, inklusive det nu pågående vansinnet. Det påpekades att Israel inte har fred med Syrien, Libanon och palestinierna av just den anledningen att syrisk, libanesisk och palestinsk mark fortfarande ockuperas av Israel. Det noterades vidare att Israel har fred och diplomatiska förbindelser med Egypten och Jordanien, två arabländer vars territorium Israel sedan länge slutat ockupera.
PGS är givetvis inte ensamt om den analysen. I den israeliska tidningen Haaretz den 6/8 skriver Gideon Levy en artikel under rubriken ”The Real Estate War” (”fastighetskriget” eller ”kriget om marken”).
Artikeln inleds så här:
”This miserable war in Lebanon, which is just getting more and more complicated for no reason at all, was born in Israel’s greed for land. Not that Israel is fighting this time to conquer more land, not at all, but ending the occupation could have prevented this unnecessary war. If Israel had returned the Golan Heights and signed a peace treaty with Syria in a timely fashion, presumably this war would not have broken out.”
Levy noterar att om ockupationen av Västbanken och Gaza hävs, så finns förutsättningar för fred:
”For years, Israel has waged war against the Palestinians with the main motive of insistence on keeping the occupied territories. If not for the settlement enterprise, Israel would have long since retreated from the occupied territories and the struggle’s engine would have been significant neutralized.”
Vad gäller tillbakadragandet från egyptiskt territorium kallar Levy detta för ”the move that has guaranteed Israel’s security for years far more than any war”.
Läs hela artikeln på http://www.haaretz.com/hasen/spages/746698.html.
Henrik Carlborg
Vice ordförande, PGS.2006-aug-09 @ 10:52:58
Palestinagrupperna i Sverige 