Palestinagrupperna i Sverige

Idag för 65 år sedan, den 10 mars 1948, fastställdes Plan Dalet. Planen innehöll ett stort antal militära operationer, som skulle stärka sionisternas kontroll över palestinskt territorium och även leda till en intensifierad massfördrivning av Palestinas ursprungliga invånare.Den första av dessa militära operationer hette Operation Nachshon och syftade till binda samman Tel Aviv och Jerusalem. Den operationen, liksom många andra, ägde rum utanför de områden som skulle utgöra en judisk stat enligt FN:s delningsplan. Det sionistiska ledarskapet åberopade visserligen FN:s delningsplan som grund för rätten till en judisk stat. Samtidigt hade man uppenbarligen inga som helst tankar på att låta sig begränsas av den. 

Det var nu drygt två månader innan det brittiska mandatet skulle upphöra, och en judisk stat skulle utropas i Palestina.

Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse

Volontärer som jobbar eller har jobbat med PGS i de palestinska flyktinglägren i Libanon under de senaste 30 åren, har många minnen med sig från den tiden. För många av oss innebar det en första kontakt med en annan verklighet och utmaningen att anpassa sig till denna. En process för att förstå kulturella och sociala skillnader och acceptera dem som en normalitet, fast annorlunda. Enorm gästvänlighet, kaffe och te, missförstånd, ett utbyte av erfarenheter med palestinska kollegor osv.

Sådana erfarenheter innebär ett progressivt närmande mellan svenskar och palestinier, möten som bryter den första lite exotiska stereotypen av den andre för att sedan ingå ett nära och mer personligt förhållande, mellan två jämlikar, baserat på ömsesidig solidaritet och vänskap. Båda blir taleperson för den andres samhälle och vi lär oss att se denna nya verklighet med den andres ögon. Det är en erfarenhet full av minnen.

En av PGS volontärer som beslutat sig för att dra sig tillbaka från frontposition efter mer än 20 års engagemang i regionen, har mängder av minnen att välja mellan och dela med sig av. De flesta minnena är goda, men ett fåtal också ledsamma, sådant man vill glömma. Så annorlunda är dessa souvenirer, minnena, jämfört med palestiniernas moderna historia där ledsamma händelser överskuggar de glada.

Vår senaste resa till de palestinska flyktinglägren i norra Libanon åskådliggör emellertid fina och motståndskraftiga minnen, vilka för ett tag övervinner de mer smärtsamma.

En ung tjej med en funktionsnedsättning sedan födseln, född i ett flyktingläger på ett sjukhus där personalen inte kan ge samma vård som våra sjukhus i väst, kommer med ett leende ihåg första mötet med det ”svenska teamet” av volontärer. Ett möte som innebar ett försök till att bidra med nya möjligheter för denna tjej, genom rehabilitering och stöd till integrering. Idag påminner den välutrustade kliniken i Beddawi Camp henne om tiden som liten flicka.

En palestinsk läkare hamnade i ett flyktingläger i Libanon efter decennier av exodus med sin familj från en by i Palestina. Tvingades att fly till Gaza och vidare till Egypten, utvisades till Jordanien och sen åter till Egypten för att sedan blir förpassad till Syrien och sen till Libanon. Svåra minnen som han delar med många palestinier. Utan ID-kort eller officiella handlingar är han ”illegal”, vilket omöjliggjort en specialisering inom internmedicin vilket varit hans dröm. Som papperslös flykting i Libanon finns få möjligheter att förverkliga drömmar. Hans generositet inom rehabiliteringsprogrammets första år har dock gett honom en icke officiell specialisering och respekt från människorna i lägret.

En äldre palestinsk kvinna som fått diagnosen Alzheimer bor i den labyrint som flyktinglägren utgör i Libanon, kan inte längre komma ihåg vad som hände igår, men berättar om minnen av den vördnad och solidaritet hon mötte för många år sedan när svenska volontärer besökte henne i lägret. I hennes situation är det omöjligt att inte förirra sig i de smala gatorna i lägret men hon kommer fortfarande ihåg sina första år i Akka, nära havet före 1948. ”När ska du köra mig till Akka” frågar hon sin dotter. ”Du kan lämna mig vid Nabatiyeh och därifrån tar jag bussen säger hon, för du hittar väl inte”

Alfonso Lozano Basanta

Gruppbild med initiativtagarna i Askar och Saleh. Amjad, Ashraf, Said, Yousef, Yvonne och Margareta

Papper, papper, papper – 1993 när jag började mitt liv som projektansvarig inom PGS kunde jag väl aldrig tro att en resa som den under den här veckan skulle handla om SÅ MYCKET papper, papper och mer papper.

Jag glömmer aldrig den första årsredovisningen (1995) uppe i Askar camp, Nablus. I tre dagar satt jag på golvet i ett rum hemma hos Amjad tillsammans med honom, Yousef, Ashraf och Said, de fyra initiativtagarna till barn o ungdomsprojektet. De var alla i 20 årsåldern och storrökare. Jag hade bett om årsredovisningen och fick en låda fylld med lösa kvitton på arabiska som jag inte fattade ett skvatt av. Killarna pratade inte heller engelska på den tiden. Till hjälp hade jag papper, penna och en miniräknare som jag fått i prenumerationsgåva, av Femina tror jag, den hade glaspärlor till knappar och en spegel på baksidan, – funkade så där… mitt huvud stormvärkte av all rök och allt spring ut och in, men hur som helst, för att inte gå vilse i minnenas allé, så redde vi ut det den gången och alla gånger efter den.

PGS´ biståndsverksamhet har emellanåt varit ifrågasatt för att vi hållit på så länge med våra projekt, men enligt min mening är det en av kvalitéerna med PGS biståndsarbete. Långsiktighet och delaktighet är honnörsord. Vi har fått lära oss att möta nya krav på dokumentation och utveckling och våra samarbetspartners likaså, genom oss. Den här veckan, som bestått av möten med anställda, volontärer och styrelse för Barn och ungdomscentret i Askar Camp, Läsestugan i Abu Dis och Sportklubben Youth Club i Abu Dis, har verkligen visat att vårt sätt att samarbeta med våra partners varit Capacity Building i högsta grad. Insikten om vikten av att skriva bra ansökningar och rapporter och att den ekonomiska redovisningen ska vara perfekt har nått alla led, såväl styrelse, anställda och inte minst volontärer i verksamheterna. Under alla år har jag/vi inte tidigare kunnat sitta flera timmar i sträck och arbeta så koncentrerat med genomgångar och avtal. De har skickat annual och financial reports och Grant application i förväg så vi haft material att arbeta med. Det här var ju omöjligt tidigare, före datorisering och email. Att sända per post har aldrig fungerat och kommer nog aldrig fungera. Förutom bättre kommunikation och bättre redovisningssystem än min ”miniräknare” är det också, enligt min enkla mening, en stor utveckling att alla våra samarbetspartners slutat röka!

Projektjobb i Askar. Yousef, Said, Leila, Imad, Yvonne och Margareta

När det gäller Askar camp och Youth Club i Abu Dis står vi inför två nya projektår, vi sökte tre men fick två år beviljade. Abu Dis Läsestuga befinner sig i det sista året av den senaste projektperioden och vi har enats om att lämna in en ny ansökan i maj.

Aktiviteterna i verksamheterna som sådana är jättebra. Framför allt är det märkbart hur delaktiga och entusiastiska den yngre generationen är, de som vuxit upp i verksamheterna och som nu arbetar som volontärer. De tar stort ansvar och har tillfört aktiviteter som sport, media och teater i Askar, nya aktiviteter inom journalistgruppen och nytt miljötänkande i läsestugan och nya sportgrenar i Youth Club i Abu Dis. Vi föreslog att några volontärer ska skriva ner sina berättelser och tror att de blir värdefulla ”sucess stories”.

Läsestugan i Abud Dis. Yvonne, Margareta, Ali och Moatasem

Alfonso (PGS) och Fawzi (Abu Dis Youth Club) har undertecknat ett nytt samarbetsavtal

Killarna I Askar är ständigt på gång. Sedan något år tillbaka arbetar de med att rusta upp ett gammalt familjehus inne i Nablus till ett Guest House. Nablus har bara två hotell, så det här kan verkligen vara ett bra ”income generating” projekt. GH är fräscht och fint, ligger centralt och har en vacker gård. GH riktar sig främst till yngre, backpackers och till grupper. Volontärer som kommer för att arbeta i lägret får specialpris, men generellt kommer GH att hålla låga priser. Tanken är att kvinnor och män från Askar Camp ska arbeta där. Så småningom kommer GH att utökas med Cateringverksamhet.

Gården till the Guest House i Nablus

Amjad i ett av sovrummen i Guest House

När vi lyft blicken från våra papper, har vi sett hur muren nu slutgiltigt slutförts genom den sista förslutningen i Anata. Vi har också gått genom den israeliska checkpointen i Kalandia. Under 25 min stod vi stilla i de trånga metallfållorna tillsammans med alla andra, män, kvinnor och barn, flera spädbarn. Soldaterna hade väl lunch eller så. Två synbarligen sjuka kvinnor på väg till Makassed sjukhuset på Olivberget fick också vänta. En av dem som knappt kunde stå på benen fick till slut passera genom en sidogrind, men gå var hon tvungen till. Den andra sjuka kvinnan försökte vi alla släppa förbi i kön. Fast när vi var inne i fållan som också hade tak, kunde vi inte röra oss. Detta var mitt på dagen. Man kan bara tänka sig hur det är på morgnar och kvällar.

Kalandia checkpoint

Så har vi förstått att landet har celebert besök från Sverige den här veckan. Major Björklund har utmärkt sig genom att i huvudsak besöka Israel och knyta värdefulla kontakter, minsann.

Vid besöket i Hebron blev Björklund med ”entourage” attackerad av en bosättarkvinna. Jag undrar så vad Björklund tänkte då, för det är väl dem han är här för att stödja? Regeringen kommer ju att rösta emot utlysandet av en Palestinsk stat innan fredsavtal slutits. Ensidigt så det förslår. Hur såg fredsavtalet ut när staten Israel utropades??

Margareta Sjöberg

De palestinska flyktingarna i Libanon känner sig bortglömda, som om ingen ser dem eller bryr sig om situationen i flyktinglägren. Biståndsgivare kommer och går, de vill helst finansiera innovativa projekt, aktiviteter som syftar att stärka demokrati och rättigheter, inflytande och motverka korruption, eller projekt för ungas deltagande i samhället. Allt detta vill ju palestinier också ha, men är inte tillgången till sjukvård och skola just hörnstenarna i en demokrati? Vem är ansvarig för att människor garanteras demokrati och rättigheter i flyktingläger där ingen stat finns? Samtidigt så kräver bidragsgivare hållbarhet, även ekonomiskt krävs det att de lokala organisationerna ska vara hållbara och projekten fortgå utan finansiellt stöd medan flyktingsituationen är den samma. Palestinier själva undrar också vad som kan vara innovativt och hållbart i en situation som på grund av externa intressen har fortgått i över 60 år? Hoppet är deras svar.

Få bidragsgivare vill nämligen ge bidrag till löner för läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster till det enda sjukhuset för palestinska flyktingar i norra Libanon, PRCS. Få givare ger stöd till de som jobbar i de palestinska frivilligorganisationer som erbjuder sociala aktiviteter för de ungdomar i lägret som annars kvävs i de trånga gränderna i brist på sysselsättning och få vill ge stöd för de nödvändiga kostnader som får verksamheten att gå runt. Även svenska solidaritetsorganisationer förväntas att endast jobba resultatbaserad och koncept som frivilligarbete och solidaritet räknas som förlegat i dagens biståndsjargong.

Hur som helst, när man är i Beddawi för att avsluta ett långvarigt samarbete baserat på just solidaritet och stöd till de mest utsatta flyktingarna i lägret, människor med olika funktionsnedsättningar, så sker det med motstridiga känslor. Projektet är helt klart tekniskt sätt hållbart och personalen har god kunskap och kapacitet att erbjuda en god rehabiliteringsservice och ge stöd till barn och vuxna med funktionsnedsättningar. Ett fungerande CBR program finns där barn med all typer av funktionshinder och deras familjer kan få hjälp, och ett förebyggande hälsoarbete har inletts med goda resultat. PGS samarbetspartner, PRCS kommer att göra sitt yttersta för att se till att aktiviteterna och services fortsätter men på grund av ekonomiska svårigheter och allt färre bidragsgivare som är intresserade, kan det hända att just de förebyggande aktiviteterna måste läggas ner.

PRCS personal framför den nya hälsokliniken i Nahr el Bahred

Vad är det då som är orsaken till att projekten inte kan bli hållbara i flyktingläger? Svaret verkar såklart enkelt när man går runt ibland gatorna i Beddawi och Nahr el Bahred eftersom flyktingläger är temporära i sin definition, men då få beslutsfattare bryr sig om att analysera orsaken till situationen så fortsätter vi i samma spår. När vi i Europa idag genomgår en av de svåraste ekonomiska och social kriserna på årtionden och kämpar mot en ökande arbetslöshet och social utslagning vad är det då vi försöker förändra? Givetvis vänder vi oss till vår folkvalda regering, till att ändra policy och hitta nya lösningar. I bästa fall försöker vi förbättra fördelningen av resurser, bekämpa korruption med lagar och översyn. Vem är det som bestämmer över palestinska flyktingar i Libanon? Vilka är deras folkvalda representanter? Vem kan de vända sig till för att förändra policy och lagar?

Trots denna negativa och till synes hopplösa situationen så håller våra vänner och kollegor gnistan uppe och visar en stor generositet gentemot PGS och en enorm uppskattning av vårt långvariga samarbete. Alla vet att varje projekt har ett slut. De uppskattar också PGS påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Sverige och vårt engagemang i BDS kampanjen. Samtidigt uttrycker de också oro över att biståndet minskar och menar att den palestinska flyktingsituationen i Libanon inte ska vara hållbar, rätten till en egen stat och att återvända är det ända som kan ge en hållbar lösning.

Avslutningsceremoni för PGS och PRCS rehabiliteringsprojektpå Safadsjukhuset i Beddawi

Charlotte Axelsson