Palestinagrupperna i Sverige

Foto: Margareta Sjöberg

Här på västbanken är det lugnt, lugnt, lugnt – på ytan. Alla pratar om vad som ska hända 20 september. Spänningen är stor, igår när vi var på möte sa Amjad att det finns en tideräkning, ”före 20 september och efter 20 september”. Rykten florerar och alla VET att bosättarna har utbildats och utrustats med bland annat tårgasgranater och hundar.

Yvonne och jag påminner oss om hur det var när vi för många år sedan hade möte med en bosättare från Shilo (nära Sinjil på Nablusvägen) som satt i Knesset. Han sa – ”att om det utropades en palestinsk stat, så hade de vapen – mycket vapen, långt mer än vad den israeliska staten kände till och de tänkte inte tveka att använda dem”. Vad som är sant i dag är i alla fall att bosättarna söder om Nablus kastat sten på palestinska bilar.

I kväll, torsdag 15 september ska vi delta i stora festligheter i allaktivitetscentret i Askar camp, Nablus. Alla barn ska visa upp sig och de aktiviteter de deltar i. När jag var där i förrgår såg jag hur de förberedde sig, akrobatik, dabkedans, teater m.m. och jag ska hålla tal, -gulp.

Något nytt som jag blev mycket glad för att se i tisdags, var att de börjat med sport, på barnens begäran. Förra året hade de ett Maratonlopp runt lägret och detta blev den tändande gnistan. Pojkarna spelade fotboll redan tidigare, men nu kom flickorna och krävde att också få spela fotboll. Amjad var i Frankrike med dansgruppen och tiggde där ihop 20 fotbollar, barnens föräldrar gav bidrag till västar och så var det i full gång. Saleh, en av de unga volontärerna fick
ansvar för sport och satte igång med strukturerad fotbollsträning. I den enkät vi företog i somras var det klart uttryckt att detta var något barnen ville ha mer av.När jag var där såg jag ett fotbollslag med flickor i 12 års åldern som tränade på den intilliggande skolgården. Jätteenergiska och engagerade. Flickorna har blivit så duktiga att fyra av dem är med i det ”Palestinska landslaget” som består av flickor från hela Västbanken. Så roligt att se.

Men efter festligheterna i kväll får vi, Yvonne, Anna D och jag raska på hem till östra Jerusalem så att Tahas bil inte blir stenad.

Margareta Sjöberg

Äntligen har jag fått tillfälle att åka tillbaka till Hebron för att besöka den enda kvarvarande palestinska fabriken som producerar Kofior. Resan blev av tack vare två tjejer från Bagdad Café i Stockholm som är här för en planeringsresa inför ett samarbetsprojekt mellan svenska och palestinska unga kvinnliga poeter som ska påbörjas under hösten. Vi har haft kontakt med varandra via mail inför deras resa och jag har hjälpt dem med tips och lite idéer.

Vi åkte tidigt på förmiddagen för att hinna med att träffa Nasrin som arbetar på TIPH (Temporary Internaitonal Precens in Hebron), besöka ett palestinskt/franskt kulturcenter för ett eventuellt samarbete inför en kulturafton med uppläsningar av palestinska och svenska poeter och att ta en tur i Gamla Stan innan vi åkte till fabriken.

På väg till Hebron såg vi alla bosättningarna som växer och blir större och större, de ligger som ett bälte hela vägen från Jerusalem till Hebron och ger inget utrymmer för de palestinska byarna att växa eller expandera. Från Hebron kom ett tiotal stora militärfordon och jag tror att en del av alla de över 100 arresterade palestinierna som militären tagit under natten satt i dessa fordon på väg till någon interneringsplats.

Bosättningarna längs vägen från Jerusalem till Hebron byggs ständigt ut

Efter det terrordåd som hände i Eilat, som ingen vet om det var palestinier som utförde det, har arresteringar skett över hela Västbanken och i Jerusalem och Gaza har som vanligt utsatts för bombningar. Palestinier i Gaza skjuter som svar raketer mot södra Israel. Nu har förhandlingar om eldupphör inletts och jag hoppas att det leder till någon slags överenskommelse. Alla dessa civila som lider och dör känns förskräckligt.

Jag gick inte med på rundturen i Hebrons Gamla stad utan åkte ensam till fabriken och där dånande de gamla maskinerna och verksamheten var i full gång. Den gamle mannen som startade fabriken satt i en fåtölj och följde allt som händer, men är idag för trött för att göra något arbete, nu sköter sonen ruljansen. Sist jag var på besök var han fortfarande en piggelin men har nu åldrats rejält. Men han ville gärna prata, så vi hade en liten pratstund om ditt och datt medan sonen plockade ihop alla Kofior som jag ska se till att få hem till Sverige till försäljning.

Yvonne Fredriksson

Att åka in i Gaza, men framförallt ut är som en surrealistisk upplevelse ur något rymdepos. Det är murar, stängsel, vakttorn, automatgevär, tunnlar, avspärrningar och kameror.

När man är på väg ut från Gaza kommer ett stort tomt område som ingen får beträda, där finns en liten continer och där visar man sitt pass för palestinierna som samordnar med israelerna i Eretz terminalen. När israelerna sagt sitt OK börjar vandringen genom flera tunnlar som snabbt kan spärras av med elekrtiska grindar.

När man går igenom tunnlarna ser man jordbruksmarken som ligger i träda då Israel utökat området inne i Gaza dit bönderna inte får ta sig och bruka sin jord, det är den så kallade ”No Go Zone”. Om någon tar sig dit reagerar de automatiska sensorerna och någon i Eretz eller kanske Tel Aviv trycker på en knapp och automatgevären börjar skjuta. Det är ett antal bönder som fått sätta livet till på grund av detta.

Väl framme vid Eretz öppnas en ståldörr automatiskt, man går in och lägger sina väskor på ett bord så att vakterna kan kolla dem via kameror, sedan genom en karusellgrind och in i en ny tunnel till terminalen, en ny karusellgrind, till ett nytt rum där allt bagage ska läggas i boxar väl synligt. En ny dörr öppnas och så ska man in i en apparat och ställa sig med händerna högt över huvudet och så scannas hela kroppen, efter det in i ett nytt litet utrymme med elektriska dörrar som öppnas och stängs automatiskt bakom och framför dig. När du står där och väntar ser du vakterna som sitter i ett rum högt över dig med sina automatvapen redo, de kollar på sina dotorer att bilden av dig är OK. Sedan släpps du ut, och det är dags för en ny karuselldörr, där ute kommer bagaget som nu gås igenom för hand.

Sedan är det dags för sista kollen, passkontrollen där de ställer samma frågor som när du reste in, vad har du varit, vem har du träffat, vart ska du nu och sedan är det bara en karusellgrind kvar innan man är ute på andra sidan.

Har man tur tar denna procedur en timmes tid men om du har otur kan det ta flera timmar att komma in eller ut genom Eretz. Har svårt att förstå att de med den takt de håller och alla kontroller som måste genomföras någonsin ska kunna nå upp till det några unga kvinnliga soldater sade en gång med stolthet i rösten; denna terminal är byggd för att klar 20 000 personer på en dag.

Eretz checkpoint liksom många andra checkpoints runt om på Västbanken har precis som i många andra länder bytt ut soldaterna mot privata vaktbolag och de killar som är anställda ser ut som Rambos allihop och ser ut att kunna skjuta snabbt där de går runt i sina solglasögon och maskingevär som ser ut att hållas i skjutklart läge hela tiden.

Yvonne Fredriksson