Palestinagrupperna i Sverige

Fördrivningen av palestinier fortsatte med oförminskad styrka efter att Israel utropats och krig brutit ut. Sammanlagt fördrevs ca 750 000 palestinier i Nakba. Flyktingfrågan var i centrum när man efter kriget försökte hitta en diplomatisk lösning på konflikten. Den självklara utgångspunkten var att flyktingarna skulle få återvända. Israel vägrade. Det gick så långt att USA hotade Israel med ekonomiska sanktioner. Israel vägrade fortfarande. I det läget var det USA som backade; ett mönster som tyvärr upprepats flera gånger. Den kompromisslösa israeliska hållningen i flyktingfrågan var en huvudorsak till att konflikten inte kunde lösas. Som en amerikansk diplomat sa:

”If there is to be any assessment of blame for the stalemate at Lausanne, Israel must accept primary responsibility…”

Enligt Folke Bernadotte missade Israel en chans till fred. Om Israel hade haft en mer storsint inställning i flyktingfrågan hade det funnits möjligheter till fred. Istället hade Israel intagit en mycket hård attityd.

Samtidigt är Israels agerande knappast överraskande. Själva poängen med Israel var ju att det skulle vara en judisk stat. För att uppnå det målet var Israel berett att göra nästan vad som helst.

Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse

Det råder delade meningar om huruvida araberna hade rätt att ingripa i den pågående konflikten i Palestina/Israel. Så här sade folkrättsrådgivare vid brittiska Foreign Office:

”If the Arab armies invade the territory of Palestine but without coming into conflict with the Jews, they would not necessarily be doing anything illegal, or contrary to the United Nations Charter.”

Som tidigare påpekats gick araberna inte över gränsen till Israel (med ett undantag). Det är således inte självklart att de bröt mot folkrätten genom att arabiska styrkor gick in på de ”arabiska” delarna av det tidigare brittiska mandatets territorium. Det kan också noteras att FN:s säkerhetsråd inte fördömde de arabiska militära operationerna.

Så mycket är klart, att USA och NATO inte skulle tvekat att ingripa i en motsvarande humanitär katastrof. Och USA och NATO skulle aldrig acceptera att deras ingripande utgjorde en ”aggression” eller ”brott mot folkrätten”.

Att det ändå blev krig – ”conflict with the Jews”, som juristerna uttryckte det – beror ju på att Israel ville utöka sitt territorium ännu mer än de redan gjort. Det är inte självklart att araberna kan lastas för det.

Henrik Carlborg, medlem i PGS förbundsstyrelse

Idag för 65 år sedan, den 14 maj 1948, upphörde det brittiska mandatet över Palestina. En judisk stat, som fick namnet Israel, utropades. Nästan omedelbart ingrep de arabiska grannstaterna och bl.a. Irak. Det var inte särskilt överraskande. Den humanitära katastrofsituation, som nu uppstått i Palestina, gjorde det närmast omöjligt att låta bli. 

Trots det ingrep araberna ganska motvilligt. Det bör också påpekas att, med undantag av Egypten, så gick aldrig arabiska styrkor över gränsen till israeliskt territorium. Att det över huvud taget blev strider, beror på att de israeliska styrkorna gick över gränsen till arabiskt territorium i syfte att expandera israeliskt territorium långt utöver vad FN:s delningsplan givit Israel. 

Kriget gick inte så bra för araberna, överlag. Israelerna var överlägsna, även numerärt. Dessutom hade Jordanien under flera år haft hemliga förbindelser med sionisterna. Jordaniens armé, Arablegionen, hade därför aldrig några planer på att verkligen angripa Israel, utan koncentrerade sig på att ockupera Västbanken och östra Jerusalem – även det i strid med FN:s delningsplan. Även om Arablegionen aldrig anföll Israel, så var det mycket tack vare Arablegionens hårdnackade motstånd som Israel inte lyckades ockupera ännu större delar av Västbanken och Jerusalem, än vad de faktiskt tog.

Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse

Vid den här tiden för 65 år sedan, i början av maj 1948, föreföll situationen närmast hopplös i Palestina. Delningsplanen hade kollapsat, dels eftersom araberna hade sagt nej till den, dels eftersom sionisterna själva ständigt bröt mot den. De hade ju erövrat territorium utöver vad delningsplanen medgav, och dessutom fördrivit stora delar av den palestinska befolkningen. Försök att uppnå vapenvila hade misslyckats. Planer på att ställa Palestina under FN-förvalning hade också misslyckats, trots både amerikanskt och arabiskt stöd. Britterna, som var formellt ansvariga, ville bara åka hem – det brittiska mandatet skulle ju upphöra om bara en vecka. 

De kringliggande arabländerna hade fått ta emot våg efter våg av palestinska flyktingar, vilket var en stor belastning för dessa fattiga och instabila länder. Deras ledare trodde nu att en militär intervention från deras sida skulle hjälpa. Men de skulle inte ingripa förrän det brittiska mandatet verkligen gått ut.

 Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse

Idag för 65 år sedan, den 2 maj 1948, kom beväpnade män och tillfångatog 23 män från den palestinska byn Ayn Zaytoon i norra Palestina. De tillfångatagna männen bestals på sina klockor och plånböcker, varefter de togs till en kulle och skjöts. Under den period som närmast föregick massakern i Ayn Zaytoon hade massakrer utspelat sig även i Hawwassa, Khirbet al-Wa’ra al-Sawda, Husayniyya och Balad ash-Sheikh. Palestinierna flydde för sina liv i allt större antal.

Det var nu knappt två veckor tills staten Israel skulle utropas.

Henrik Carlborg, ledamot av PGS förbundsstyrelse