Palestinagrupperna i Sverige

Det blev ingen Gazaresa idag heller. Det är fler än jag som stoppas, men det är första gången en biståndsorganisation – PGS har ju bistånd i Gaza – vägras inresa. Israelerna vill väl inte ha vittnen till den humanitära katastrof de håller på att skapa genom att blockera gränser och tillfarter och dra ner införseln av varor till under existensminimum. Och egyptierna sitter i knäet på USA och vågar/vill inte öppna sin gräns.

Istället åker jag till Betlehem för träff med Friends of the Earth, Middle East, som här representeras av Water&Environmental Development Organisation.
Iyad Aburdeimeh berättar om ockupationens miljöeffekter. Mest handlar det om vatten. Israel kontrollerar ju Jordanfloden norrifrån och omdirigerar vattnet i en gigantisk tunnel till Negev så att Jordanien och Palestina får mycket mindre än sin rättmätiga andel. Det tvingar fram överutnyttjade av grundvattenkällorna så att vatttenkvaliteten sjunker.

WEDO envisas ändå med att tro på samarbete och skapar parvisa vänortskontakter mellan byar i Palestina och Israel/Jordanien.
Utöver vattenbrist handlar ockupationens effekter om avfallsdumpning från judiska bosättningar på palestinsk mark. Och, inte minst, om muren som tar mark inte bara för betongbarriären utan för militärvägarna vid sidan. Och viktigast: Muren klipper av förbindelserna så att folk inte kan nå sina odlingsfält.
Jag får en hög material att läsa och hinner också göra ett besök på fredshuset i Betlehem som byggts med svensk hjälp. Och av en arkitekt som också är PGS medlem: Snorre Lindquist.

Jag hinner också in en sväng i födelsekyrkan. Min vägvisare från WEDO pekar ut skotthålen som är ett minne av striderna i maj 2002 då ett par hundra palestinier förskansade sig där och flera blev ihjälskjutna av israeliska krypskyttar. Det israeliska våldet är närvarande överallt. Men det är ständigt palestinierna som avkrävs slut på våld före förhandlingar. Varför inte också israelerna?

På kvällen tar Yvonne med mej på bio på Nationalteatern. Där pågår en vecka med filmer med kvinnotema, ikväll Extranjeras, en spansk film om invandrarkvinnor i Madrid. Publiken är fåtalig, folk från Ramallah, Betlehem, Jeriko o.s.v. kan ju inte komma in i Jerusalem för att gå på bio.

Finns liknande filmer om invandrarkvinnor i Sverige? Det skulle behövas. En bra film för den visade både problem och samtidigt den enorma styrkan hos dessa kvinnor som valt eller tvingats byta hemland. Tänk om vi skulle ägna oss mer åt allt dessa invandrade människor tillför vårt land och vår kultur än de problem invandringen kanske ibland medför. Problemen är lösbara, vinsterna ovärderliga.

Tragiskt bara att de arabiska kvinnorna i filmen framställs som lealösa bihang till män. Förvisso finns det sådana kvinnor i arabvärlden, förvisso är kvinnoförtrycket t ex i Palestina en av de viktigaste orsakerna till det palestinska samhällets svaghet. Förvisso vill man ibland gråta blod över sina palestinska manliga vänners kortsynthet och mansgriseri. Men det finns också många starka, fria, självständiga palestinska och arabiska kvinnor. Och män som har förstått. Visa dem också!!

I Israel är många mer upptagna med egna problem än med Gazabornas helvete. Den s k vänstern tycker det är skandal att Rabins mördare lyckats planera så att han fått en son precis när man firar årsdagen av mordet på ”fredsmakaren” Rabin! I Haaretz skriver Nehemia Shtrasler: ”This is no ordinary murder: Amin also murdered democracy”. Med Rabin skulle det varit fred. Kanske.

Och nu ska det fredsförhandlas igen. Många palestinier väntar sig svek av sina egna. I en bilaga till al-Quds om ”Rätten till återvändande” protesterar flyktingorganisationen al-Badil mot att Yassir Abd al-Rabbo har utsetts till ansvarig för högtidlighållandet av 60-årsdagen av al-Nakba nästa år – p.g.a. sin medverkan till Genèveinitiativet, som inte innehöll någon absolut rätt till återvändande enligt FN-resolution 194. Nu är Abd al-Rabbo igång igen med en ny överenskommelse med Yossi Beilin som enligt al-Quds liknar vad den israeliske ministern Haim Ramon nyligen föreslagit. Det vill säga ingen återvändanderätt. Palestinska alliansen för rätten till återvändande vet vad den talar om när den kräver: ”Bekräftande av flyktingarnas rätt att återvända”.

Det är ju också tusan att jag inte släpps in i Gaza! Nu har skandalen hunnit fram till International Herald Tribune: In Gaza sewage emerges as weapon of standoff – Israelis ban pipes, fearing a different use. Och al-Quds rubricerar: ”Sjuka i Gaza väntar på öppning i passager eller långsam död.”

Det är katastrof på gång. Vad gör omvärlden! En debattartikel i al-Quds har väl det pinsamma svaret: ”Amerika och Europa – en röst och ett eko”. Faktum är att Gaza är belägrat på medeltida vis, en miljon människor skall svältas ut. Och omvärlden, inbegripet Sverige, tiger. Eller låter som ett eko av USA. Beklämmande.

Frukost med Anna Levin från Kvinna till Kvinna. Jag frågar om ockupationen haft någon moderniseringseffekt (det finns sådana teorier). Onej, helt fel, svarar hon, det är bevisat att de israeliska palestinska kvinnornas situation är ännu sämre än på Västbanken. Bondesamhället krossades av jordförluster och kvinnorna miste sin roll i arbetslivet, bara hushållet återstår.

Männen blir daglönare hos judar och lär sig hebreiska. Könsförtrycket ökar.
På Västbanken uppmuntras kvinnor att utbilda sig, det ses om del i den nationella mobiliseringen, inte som anpassning till Väst.

Drude måste åka hem till jobbet i Sverige. Jag och Yvonne åker till Kulturpalatset i Ramallah för 40-dagarsminnet av Heidar Abu Shafis död. Det blir många tal med krav på ”inga eftergifter”. Shafi hyllas för att han hade rätt när han protesterade mot Oslo-avtalet, gör inte om samma misstag nu!
     Mustafa Barghouthi håller ett tufft tal som får flera applåder. Han manar till nationell enighet och hyller Shafi för hans framsynthet om Oslo. Lite märkligt eftersom premiärminister Fayad är närvarande, liksom flera PLO-toppar d.v.s. de som är ansvariga för Oslo och som fortfarande arbetar enligt Oslo-processen. Men nu behöver de väl stöd från så många som möjligt och sväljer förtreten.
     Flera nämner flyktingarna. Och påminner om att Shafi envist krävde stopp för bosättningar före förhandlingar. Nationell enighet nu inför vad som händer i Gaza är viktigare än ideologiska motsättningar. Barhuvad tjej i jeans talar för ungdomen. Annan barhuvad kvinna för släkten. Ett budskap läst av man från Mariam Said handlar om samarbete mellan Shafi och Edward Said, den mest kände Oslo-kritikern.

Sammanlagt blir det en manifestation för ståndaktighet och inga eftergifter, mot att upprepa misstaget från Oslo.

Samtidigt visar olika notiser och artiklar i Al Ayyam att både ockupationen och den interna palestinska maktkampen pågår för fullt:
-4 martyrer, 2 sårade under israeliska flygattacker öst om Jabalyia
-Presidenten: Vi accepterar inget under förhandlingarna som inte vårt folk    accepterar. Kanske blir det folkomröstning om resultatet från Annapolis. Hur ska Abbas kunna vinna en sådan?
-Hamas f d premiärminister Haniya upprepar Hamas villkor: Beredd till förhandlingar utan förhandsvillkor.
-Judiska bosättare försöker upprätta bosättningspunkt i norra Västbanken.
-Fatah vinner valet bland palestinska läkare och apotekare i Beirut.
-Folkets parti beslutar att inte delta i (alternativa) konferenser i Damaskus och Gaza.
-Vissa deputerade bildar parlamentsgrupp för att motverka Hamas försök att ersätta sina fängslade ledamöter med nya.

Är det inte märkligt att Hamas inte skulle få kalla in ersättare för ledamöter som Israel tillfångatagit?

En bild från en demonstration mot att palestinier inte får använda en genomfartsväg vid Beit Aur.En annan bild från timslånga köer vid vägspärren Hawara utanför Nablus. Och en bild på en palestinier som skyndar sig att plocka oliver på sin mark på ”fel” sida om muren. Snart blir det inte möjligt alls, tillståndstiderna för att passera muren till egen mark har skurits ner från månader till enstaka dagar.

Idag träffar en kvinna som tidigare var inflytelserik kvinnominister i Fatah-regeringen fram till valet 06, Zahira Kamal. Idag är hon direktör för Palestinian Women’s Research; Documentation Center, Ramallah.

Drude, som är expert på kvotering för att få in fler kvinnor i politiken (kvotering finns i fler än 100 länder, bl.a. Palestina) vill veta mer om detaljerna kring det palestinska kvoteringssystemet.
     Zahira är entusiastisk, kvoteringen har hjälp in massor av kvinnor i beslutsförsamlingar på alla niåver. Men är det inte ”fel” kvinnor som kommer in, t ex från Hamas-kvinnor? En del sekulära palestinskor tycker det. Men inte Zahira Kamal. Hon är visserligen sekulär själv, men anser att många Hamas-kvinnor är väl kvalificerade och dessutom inte så reaktionära som man kan tror. De för kvinnosaken framåt på sina villkor, i sina miljöer.

Sedan har vi en paus i mötesprogrammet och tar en rundtur till den jättelika israeliska kolonin Maale Adumim som ligger som en propp öster om Jerusalem och klipper av södra Västbanken från Norra. Taha har ju Jerusalemskyltad bil och kan köra in, trots två vägspärrar som, enligt Taha, är bemannade av beduiner! Men Taha talar hebreiska, vill inte visa att han är palestinier. Vi vinkas förbi. Taha blir upprörd över att beduiner (=araber) vaktar vägspärrar för israeler. Kanske är det folk från samma beduinklaner som har drivits bort för att ge plats för Maale Adumin?! Vi ser flera utfattiga beduinläger i dalgångarna längs vägen. Taha påstår också att muren byggs av palestinska händer och att förre talmannen (och nuvarande förhandlingsledaren) Abu Ala blivit rik på cementleveranser till den.

Maale Adumim är en storstad, som Täby ungefär! Den ligger utspridd på ett antal kullar. – som en svensk villaförort, med nybyggda hus, välputsat, europeiskt. På toppen av en grannkulle syns också husvagnar. Är det en ny koloni som Israel ska kunna ”utrymma” för att ge intryck av att göra en ”eftergift”?

På eftermiddagen träffar vi Albert Aghazarian, armenisk palestinier som vet allt om sin stad. Har tar oss med till en fantastisk takvåning (som tillhör en bortrest vän) med utsikt över hela Gamla Stan och omgivningarna österut: Victoria Augustasjukhuset, Hebrew University, Brigan Young University, etc. Han drar en lång historia från Mohammed Alis styre på 1830-talet till idag. Pekar ut en ny synagoga i det judiska kvarteret. Han dömer ut sionismen. Utan avskaffande av sionismen finns ingen lösning! När vi sedan vandrar runt ser vi judiska illegala bosättningar på taken till muslimska eller kristna bostäder!! Är de riktigt kloka?

Tar med oss till ett litet museum med dockor som föreställer präster i alla de orientaliska samfundens dräkter. Jag känner igen flera, t ex den syriska ortodoxa kyrkan. Sedan till ekumenisk minneshögtid i Notre Dam p.g.a. 40 årsdagen av ockupationen där alla dräkterna dyker upp igen
–på levande personer! Albert översätter för Drude. Det blir många tal. ”Vissa väljer väpnat motstånd, andra icke-våldsligt”. Detta är en manifestation mot pengarnas och vapens makt! Mot den rasistiska separationsmuren! Beröm för Carters, Pappes och Israel Lobby-böckerna. Men också: Nej till våld och hat, löna icke ont med ont! För fredligt motstånd.

Alla läser Jerusalem-bönen:
Om du inte kan vara min stad, O Jerusalem, så är du ändå mitt Jerusalem.
Om du inte kan vara min jord, O Jerusalem, så är du ändå mitt tempel.
Om du inte kan vara min identitet, O Jerusalem , så är du ändå min böneriktning.
Du är min stad och min fars stad och mina förfäders stad, o.s.v.

Sånger av Reem Bana och Mustafa al-Kurd, kristna och muslimska böner (den muslimska lästes av kvinna med huvudduk!).
    Modern sensuell dans mot muren. Unga kvinnor i åtsittande kläder på scenen. Tydligen inte för provokativ för Jerusalempubliken. Men skulle den kunna dansas i Gaza? I Nablus?

Men att vissa muslimer inte är ensamma om kvinnliga tabun påmindes jag häromdagen av en frågor&svar spalt i Jerusalem Post.
Rabbi Shlomo Brody fick frågan från en ortodox judisk kvinna varför hon på besök hos haredi (extremortodoxa) släktingar inte fick delta i ”zemirot”- sång på Shabbat. Rabbinen svarade: På 200-talet slog en lärd Shmuel fast att ”kvinnans röst är syndig och leder till ”olagliga eller distraherande tankar”. Och så vidare med rabbi efter rabbi som till slut förbjöd män att lyssna på kvinnliga sångare i radion.
Dock finns det en rabbin som säger att män kan lyssna på kvinnosång förutsatt att de aldrig har sett sångerskan på bild!! Tala om dårhus!

Idag ska vi försöka få grepp om de palestinska kvinnornas situation. Först har vi möte med Palestinian Working Womens Society for Development i Ramallah. Två unga engagerade feminsiter, Violette Rafidi och Nisreen Abdullah för talan, givetvis utan sjal eller slöja. I Ramallah kan man se ganska många kvinnor utan huvudduk. Men Ramallah betraktas som Palestinas modernaste stad. På andra håll är det tunnsått med barhuvade kvinnor. Och till och med i Jerusalem såg vi en kvinna i svart från topp till tå, så kallad niqab efter saudisk modell. Kanske var hon saudiska? Men saudier kan nog inte komma in i israeliskkontrollerat område.

PWWSD jobbar mycket med så kallat ”empowerment” av kvinnor, bland annat stöttar de kvinnor som vill ställa upp i val, och fortsätter sitt stöd till de valda kvinnorna efter valet. Vid det palestinska valet 2006 tillämpades kvotering vilket Violette och Nisreen betecknar som en framgång, lagstiftande församlingen fick 13 % kvinnor. Men nu funkar förstås församlingen inte alls.

PWWSD gör mycket lokalt arbete, inte minst mot hedersmord och sexuella övergrepp. Men de har inte hört talas om israeliska soldaters våldtäkter. Visserligen har de läst Benny Morris redogörelser för israeliska våldtäkter under kriget 1948-49. Men de tror inte att sexuella trakasserier och våldtäkter ingår i israelernas metoder idag.

Också al-Haq-chefen förklarade ju häromdagen att han inte trodde på israeliska sexuella övergrepp. Israeliska trupper skulle alltså vara de första i världshistorien som inte använt sexuella övergrepp för att förnedra en undertryckt fiendebefolkning?! Det har vi svårt att tro. Men vi är ändå beredda att acceptera det, i brist på bevis. En teori är att ockupationssoldaterna har så nära hem att de inte ”behöver” begå våldtäkter. Men krigsvåldtäkter handlar ju inte om sexuella behov utan och hat och förnedring. En annan teori är att det skulle finnas något i judisk religion och kultur som sätter stopp för detta. Men det räckte ju inte 1948-49! Ändå är vi nu beredda att ge upp frågan om israeliska våldtäkter på palestinska kvinnor.

Men så träffar vi juridikprofessor Nadera Shakhoub-Kevorkian, en imponerande kvinna, palestinsk-israeliska (gift med en armenier). Hon har själv blivit utsatt för sexuellt våld och använder det i sina kontakter med utsatta kvinnor för att komma på samma våglängd. Hon har skrivit en del om problemet, är säker på att israeliska soldatvåldtäkter mot palestinska kvinnor förekommer. Hon har hotats med avsked från Hebrew University för att hon skrivit det, trots att hon har konkreta fall. Men det förekommer mycket hyschhysch, det manliga etablissemanget gillar inte hennes verksamhet. Och den palestinska samhällsmoralen vill inte erkänna sexuella övergrepp överhuvudtaget, trots att ”hedersmord” förekommer. Nadera påstår att hon kan bevisa att antalet sexuella övergrepp inom det palestinska samhället ökar där den israeliska kontrollen är värst och vardagslivet som mest förstört.

Nadera är tuff och stark och vi sitter nästan trollbundna av henne. Hur orkar hon? Man kan förstå att hon inte enbart har vänner. Hon berättar om att man vid en konferens med Nobelfredspristagare, dit hon inbjudits som huvudtalare, ville avrunda med att alla skulle omfamna varandra, framförallt palestinier och israeler. Hon vägrade, sa att grundläggande orättvisor måste åtgärdas först. Folk blev bestörta över hennes ”oförsonlighet”, en nobelpristagare började gråta. Men Nadera gjorde rätt. Man kan inte stryka över de grundläggande orättvisorna genom att de förtryckta kramar om sina förtryckare. Först rättvisa, sedan kramar.

Idag rapporterar Al Hayat (lö 3/11): President Abbas har förrättat fredagsbön tillsammans med fyra Hamasledare på Västbanken. Men kräver att läget skall återgå till före ”statskuppen” för officiella förhandlingar. Håller det ändå på att lossna, håller palestinierna på att överbrygga sin förödande inre splittring?

Det finns också flera reportage om minneshögtider med anledning av årsdagen av Balfour-deklarationen den 2 november 1917. En PLO-ledare kräver en ursäkt av Storbritannien för följderna av det brittiska löftet om ett ”judiskt nationalhem” i ett land som till 90 procent var befolkat av palestinier. Ett typiskt kolonialt övergrepp som inte ens kunde motiveras med behovet av fristad för judar undan nazismen (den var ännu inte uppfunnen). Men det räcker inte med ursäkt. Storbritannien, EU, Sverige – har ansvar för att palestinierna äntligen får sin stat. Innan det är för sent.

Jag, Drude och Yvonne Fredriksson, PGS:s platschef i Palestina träffar Mustafa Barghouthi i Ramallah. Det var han som fick 17 % av rösterna i presidentvalet 2005.
    I parlamentsvalet 2006 fick hans lista två platser. Han är sekulär, lite till vänster om mitten och jobbade hårt för att överbrygga motsättningarna mellan Hamas och Fatah efter valet 2006. Det var han som var en av arkitekterna bakom samlingsregeringen i mars 2007. Han blev själv informationsminister, men upptäckte då att Fatah-folk fortfarande satt hårt på hela administrationen och saboterade för icke-Fatah-ministrar. Ändå kände han hopp och trodde att EU skulle upphäva bojkotten, precis som många EU-politiker hade lovat och 150 före detta presidenter, statsministrar och utrikesministrar, däribland Carl Bildt, hade krävt i september 2006. Men som tydligen Bildt glömde när han blev utrikesminister en vecka senare. Samlingsregeringen kunde inte fungera. Israel och USA hade andra planer. Hamas serverade svepskälet med sin ”statskupp” i Gaza. Mahmoud Abbas sparkade samlingsregeringen och införde undantagstillstånd. Men sådant måste godkännas av parlamentet inom 30 dagar. Men parlamentet har inte kunnat jobba, Israel satte ju 45 ledamöter i fängelse – där de fortfarande sitter!!!

Så det nuvarande läget är olagligt. Och demokrati och rättsstat håller på att vittra sönder. ”Vi håller på att förlora allt vi byggt upp av demokrati under tio år”, säger Mustafa. President Abbas har t ex dragit in tillståndet till över 100 folkrörelser och NGO. Jag skäms som en sorts företrädare för ett EU-land. Han är mindre orolig för Hamas. Där finns flera olika fraktioner: moderata, pragmatiska – och så extremister. Just nu pågår en debatt inom Hamas inför öppen ridå. Läget i Gaza är ohållbart. Risken för en upprepning är noll, menar Mustafa. Han har en färsk opinionsundersökning som visar att Hamas förlorar, utan att Fatah för den skull vinner. Därmed finns chans för nya mellangrupper som till exempel Mustafas parti Al Mubadara (Nationella Initiativet). Mustafa är just hemma från USA. Där har han haft en hel del förfärliga upplevelser och blivit övertygad om att USA struntar i demokrati. Det enda som gäller är ”Regime Change”.

På kvällen är Drude och jag på middag hos konsul Eliasson med anledning av ett besök av en delegation från europeiska socialdemokratiska partiet med Carin Jämtin i spetsen. Där träffar vi bland annat Rafiq Al-Husseini, som är chef för president Abbas kansli. Han betonar att ett absolut villkor för förhandlingar med Hamas är att Hamas återställer situationen till före ”statskuppen” i Gaza. Samtidigt försäkrar han att PLO inte tänker göra fler eftergifter för Israel. Detsamma tjatas om och om igen i palestinska massmedier – ”inga eftergifter”. Nej, vilka eftergifter skulle palestinierna göra när de redan gett upp 78 % av Palestina genom att acceptera 67 års gränser? Men i Jerusalem Post menar en högerskribent att judarna bestals på 80 % av ”sitt land” när Transjordanien avskildes från det brittiska mandatet efter första världskriget. Så det finns många synsätt!! Skillnaden är att högerisraelernas synsätt bygger på religiös tro och vidskepelse och palestiniernas på folkrätten och FN-stadgan.Rafiq Husseini vet att marken gungar under fötterna på den USA- och EU-stödda Abbas-regimen. Missnöjet bland befolkningen växer. Vad har Osloprocessen och 14 års fredsförhandlande gett palestinierna? En palestinsk byråkrati som många upplever som korrumperad, och ett allt sämre vardagsliv.

På förstasidan av Jerusalem Post finns en bild av Fatah-poliser som tränar tillsammans med israeliska poliser för att skapa lag och ordning! Mustafa Barghouthi sa till oss att han är rädd för att den Palestinska Myndigheten håller på att förvandlas till en polislakej till Israel. Från Europa minns man ockuperade länder under andra världskriget där vissa politiker valde samarbete med ockupanten och satte egna motståndskämpar i fängelse. Efter kriget blev de avrättade som landsförrädare. Men det är förstås resultatet som räknas. Om Abbas kommer tillbaka från Annapolis med en palestinsk stat inom 1967 års gränser med Östra Jerusalem som huvudstad blir han hjälte och hamnar i historiens finrum. Om inte – då har han en given plats i historiens skräpkammare.

Carin Jämtin påstod i sitt lilla kvällstal att företrädare för den israeliska vänstern som hon träffat var förhandlingsvilliga och inställda på ”eftergifter”. Men när israeler talar om ”eftergifter” brukar de mena i förhållande till sina olagliga erövringar, inte i förhållande till vad folkrätten ger dem rätt till. Dessutom regerar vänstern inte i Israel. Vad händer om Abbas&Co kommer hem från Annapolis med en erkänd ”suverän” stat på hälften av Västbanken plus Gaza, med israelisk totalkontroll över all yttergränser, flygplatser, hamnar och israeliska baser inne i lilleputt-Palestina och israeliskt överbefäl över alla palestinska väpnade polisstyrkor? Det blir uppror, sa Mustafa Barghouhti. Men orkar palestinierna med ett uppror till?