Palestinagrupperna i Sverige

Träffat Sveriges konsul i Östra Jerusalem, Nils Eliasson. Han och hans medarbetare är nyfikna på min träff med Hamasparlamentarikern Qafisha. De får ju inte träffa Hamas-folk! Order från Stockholm, som har fått order från Bryssel, som har fått order från Washington. Så ser världspolitiken ut idag. Bedrövligt!

På 80-talet fanns det också en av USA och Israel terroriststämplad palestinsk rörelse – PLO. Men då lekte Sverige inte snällt följa John. Tvärtom, då var svenska konsulatet i Östra Jerusalem mötesplats för PLO-are och israeliska fredsvänner. Det var en del i det arbete som ledde fram till att Arafat och PLO 1988 erkände Israel, vilket ledde fram till både offentliga förhandlingar i Madrid och hemliga i Oslo. Och 1993 skakade Arafat hand med Rabin och Peres under Clintons översyn på Vita Husets gräsmatta. Sedan fick Arafat och Rabin och Peres Nobels fredspris. Och alla trodde att upprättandet av en palestinsk stat och fred i Mellanöstern bara var en tidsfråga.
     Nej, inte ”alla”. Det fanns folk som varnade, som sa: israelerna vill bara vinna tid, de vill bara ha fem eller tio år på sig att bygga sig fast i de ockuperade områdena. Men skulle omvärlden tillåta det? Jag hade inte fantasi att tro det. Jag trodde på Osloprocessen, trodde inte att USA, EU, Sverige, skulle rulla tummarna medan sionistiska fanatiker fick mörda Rabin, sabotera fredsprocessen, bygga bosättningar och mur, bryta mot alla FN-beslut och internationella domslut. Men så blev det.

Och nu ska det förhandlas igen. Nu är det INGEN i Palestina som tror på det. Utom kanske president Abbas och hans allra närmaste. Till och med de stora Fatah-trogna tidningarna tvivlar och släpper in kritiska artiklar.
     En stora blaffa i al-Quds frågar ironiskt om ”Annapolis-hösten kan skapa en palestinsk vår”. Skribentens svar är nej. Det gick ju inte med Oslo-processen trots att palestinierna då stod mycket starkare. Då var de i stort sett eniga, de avvikande rösterna var i minoritet. De hade en stark och – trots all internationell kritik – respekterad ledare som kunde göra kompromisser och stå för dem.

Vad har palestinierna idag som skulle göra dem starkare, frågar artikelförfattaren Jasim Zubeidi från Bir Zeit-universitetet. Svar: Ingenting. Läget är mycket sämre idag. PLO är splittrat, Palestina är delat, Fatah och Hamas bekämpar varandra, president Abbas har bråkdelen av Arafats prestige, flera av hans medarbetare är ökända för sin korruption. 
     ”Vad har president Abbas idag som gör honom stark nog att trygga säkerheten för både israeler och palestinier?” Svar: Ingenting. Därför kommer Annapolis att bara handla om en enda sak – om just den sak som palestinska ledare nu om och om igen lovar INTE ska ske: palestinska eftergifter.

Inga ord är så vanliga i rubrikerna i de palestinska tidningarna som dessa: La tanazulat! Inga eftergifter. Vilket är en god indikation på att det kommer att bli just det: ännu mindre territorium, ännu mer israelisk övervakning av den ”suveräna” staten, inga flyktingar som tillåts återvända, på sin höjd något utkantskvarter av Jerusalem som palestinsk huvudstad.

Det enda intressanta är dagens huvudrubrik i al-Quds: ”Utländska och israeliska ansvariga studerar insats av utländska trupper i Palestina som en lösning för att komma fram till fredsfördrag.” Är det sant? Var ska de då placeras – bakom muren eller på ”gröna linjen”? FN-trupper kan knappast gå med på något annat än gröna linjen.
     Men häromdagen krävde Avigdor Lieberman, den israeliske ministern som vill driva ut de israeliska palestinierna, att NATO-trupper skall sättas in. Och USA-ledda NATO-trupper kan kanske spela Israels spel helt öppet?
Annars är idén om fredstrupper till skydd för palestinierna inte fel. Om de placeras längs 67 års gränser skulle de kunna förhindra israeliska angrepp in i Palestina, vilket nu sker dagligen (utan rubriker annat än i palestinska tidningar).

Det har blivit en läsdag. I natt kommer min fru, Drude. Imorgon skall vi till Jeriko och träffa Mustafa Barghouthi som fick 17 procent i presidentvalet 2005.
” I en tidskrift, Hauliat al-quds (ungefär : Jerusalemsannaler), hittar jag en bokrecension med en historiskt intressant kommentar. Boken är en brevsamling av den palestinske författaren Khalil Sakakini som levde från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet.  
     Mycket handlar om hur han byggde ett hus i Jerusalem-trakten och förlorade allt 1948. I ett brev till sin son från 1936 berättar han om ett besök i Nablus: ”När jag kom till Nablus kände jag det som om jag kom till ett annat århundrade. Det slog mej att Nablusborna inte har hört att det finns elektricitet, biografer, skådespel, sångfester, tennisbanor. De har inte förstått att det finns konst, litteratur, filosofi och sociala seder som utvecklas varje dag”.
      Det låter lite elakt mot Nablus och Sakakini tillhörde naturligtvis en sorts elit. Men det fanns två eliter i Palestina, skriver recensenten, en traditionell och en modern. Sakakini tillhörde den senare. Och det viktiga är, påpekar recensenter, att det Palestina som utplånades 1948 var det moderna Palestina som fanns i Jaffa, Haifa, Västra Jerusalem. Det som blev kvar var Nablus, Hebron, Gaza, dvs det traditionella Palestina. Det spelar fortfarande en ödesdiger roll, menar recensenten.
     Jag tycker nog han överdriver. Dessutom bor miljoner palestinier inte i Palestina utan befinner sig i landsflykt. PLO är en sekulariserad, modern organisation. Men visst ser det ut som en tanke att just idag den progressiva israeliska tidningen Haaretz har en förstasidesartikel om laglösheten i form av machomanliga halvkriminella beväpnade gäng i Nablus.

Eftersom det här är ett av de områden som lider av vad Kjell Albin Abrahamsson en gång sa om Balkan – historiebulimi – måste jag nämna en artikel till, från Haaretz bokbilaga. Den är en recension – av en biografi om sionismens fader, Theodor Herzl.
     Enligt alla berättelser som jag läst, och uppenbarligen recensenten Yossi Sarid också, föddes sionismen för att Herzl som journalist i Paris upprördes av förräderidomen mot den fransk-judiske officeren Dreyfus och särskilt av att upphetsade åskådare vid hans offentliga degradering ropade: ”Död åt judarna!”

Nu har bokförfattaren, den israeliske sociologen Shlomo Avineri, forskat och kunnat visa att ingen någonsin ropade ”Död åt judarna”! I Herzls egna reportage heter det att man ropade ”Död åt förrädaren”. Någon har också ropat: ”Förrädare Judas”. Men det var inte det som fick Herzl att kräva en judisk stat och skapa sionismen.
     När Herzl i en lång artikel i Neue Freie Presse summerar hela det gångna året i Frankrike nämner han inte Dreyfus-processen alls! Deyfus-affären blev ingen affär förrän efter Emile Zolas berömda artikel ”J’accuse” 1898. Men den första sionistkongressen möttes redan 1897.

Det var alltså andra saker som gjorde Herzl till sionist och det fanns naturligtvis gott om exempel på antisemitism – även om Sarid påpekar att ”judarna har aldrig haft det så bra som de hade det vid slutet av 1800-talet”. Spelar det här någon roll? Ändras hela historieuppfattningen? Knappast. Men det är ändå på något sätt typiskt att grundbult efter grundbult i den sionistiska historieversionen krossas av forskare – ofta israeliska! 
     Benny Morris, Avi Shlaim, Tom Seguev, Ilan Pappe har visat att ”befrielsekriget” 1948 var ett erövringskrig, att palestiniernas ”utvandring” på uppmaning av arabiska radiosändare var en systematisk grym etnisk resning, att ”preventivkriget” 1967 var ett anfallskrig och att det inte fanns några arabiska anfallsplaner, och så vidare.

I det sammanhanget har det visst symboliskt intresse att nu en israelisk forskare har krossat till och med själva ursprungsmyten för den moderna sionismen.

Tordagen den 1 november

Till Ramallah igen för möte med Shawan Jabarin, generaldirektör för advokatorganisationen al-Haq (Rättvisan). Jag berättar om min bakgrund, jag vet det mesta om ockupationens vardag. Men vad finns det för strategi idag?

SJ: ”Jag är pessimist, ingen lösning de närmaste tio åren. Israel kommer att anfalla Gaza med full kraft (Försvarsminister Ehud Barak – samme Barak som var premiärminister 2000 – säger detsamma i al-Quds idag, sid 1: ”Vi närmar oss tidpunkten för en omfattande militär aktion i Gaza”.) SJ är säker på att palestinierna vinner till slut. Jag instämmer. Men det kan ta MYCKET lång tid. Vi är överens om att det behövs en ny Salah al-Din, mannen som befriade Palestina från korsfararna i slutet av 1200-talet.
Huvudgatan i Östra Jerusalem är uppkallad efter honom. Idag lägger jag märke till att det faktiskt står på gatuskylten vem han är, att han ”befriade” staden från korsfararna. Dock bara på arabiska. Varken på hebreiska eller engelska.

Vi har en lång och trevlig diskussion. Men något svar på min fråga får jag inte. Vad finns det för palestinsk strategi? Landet är delat, inbördeskriget hänger i luften, Gaza är ett fängelse, president Abbas sitter i knäet på USA, en motorganisation till PLO håller på att ta form. Finns det någon strategi? Jag vet inte. Palestinierna tycks inte heller veta. Tidningarna är fulla av debatter och rapporter om nya organisationer. En del vill slåss mer, andra mindre. En del inte alls.

Kanske fanns ”lösningen” mellan raderna i två artiklar i Jerusalem Post igår. ”Peres : Building atom reactor was one of my main acheivements”. Bredvid: ” Mubarak unveils nuclear energy ambitions”. Inte för att Mubarak, som sitter i USA:s knä, kommer att bygga en bomb mot Israel. Men vad vet vi om en egyptisk president om tio, tjugo år? Förr eller senare kommer det att finnas en arabisk bomb. Om Palestinafrågan då inte är löst.. Inser inte omvärlden vad som kommer att ske? Naturligtvis kommer Israel att ”vinna” ett atomkrig också, precis som i-landet Israel vunnit alla krig mot sina u-landsgrannar. Men räcker de överlevande judarna för en judisk stat? Araber nog till en stat lär bli kvar. Dock snarare i Marocko än i Palestina.

Yvonne (Fredriksson, PGS platschef i Jerusalem) berättar att vi inte tycks få tillstånd att åka in i Gaza. Det är för farligt. Israelerna bör veta, det är ju de som hotat med att bli farliga.

Förr brukade jag säga: Det blir storkrig om Palestina varje årtionde: 1948, 1956,1967,1973, 1982. Men på 2000-talet smäller det oftare. Jenin 2002. Libanon 2006. Gaza 2006. Och 2007? Iran? Gaza igen? Syrien?

Tisdagen den 30 oktober

Taha kör mej söderut på en bosättarväg, förbi avtag till Betlehem med den stora flygterminalsliknande gränskontrollen (som jag gick igenom januari 06), förbi kolonin Gilo, avtag till kolonin Gush Etzion, med typiska israeliska vita tvåvåningsvillor med röda tegeltak. Muren snirklar sig fram över bergen och sorterar noga israeliskt från palestinskt.

Först åker vi till ett av de stora projekt som PGS stödjer Palestinian Medical Relief Society (PMRS), dr Yussuf. Efter lite löst prat med honom och två kvinnor som skrattar uppgivet åt den hopplösa situationen blir vi hämtade och förda till ”hemlig plats”. Till slut verkar det inte särskilt hemligt, utan mer som en normal villa. Där tas jag emot av Hatem Qafisha, ledamot av palestinska lagstiftande församlingen för Hamas. En kortskäggig, kraftig, ”typisk” Hamas-man. Han skrattar, verkar ganska högutbildad (dock pratar vi arabiska, han påstår att hans engelska är sämre än min arabiska).

Han tycker människorättssituationen är dålig, skäller dock mer på Israel än på Fatah. Drar hela den hemska situationen, fattigdomen etc etc.

Finns det politiska Hamas-fångar hos Palestinska Myndigheten? Mindre än hundra, men inte hos PM utan hos olika väpnade grupper. President Abbas vill inte ha samarbete, ingen dialog, inga samtal. Qafisha försvarar Damaskusmötet med Hamas, Jihad, vänstergrupper etc, som PLO vill stoppa för att det splittrar. PLO fruktar en konkurrentorganisation på sin egen nivå – alltså inte bara Hamas mot Fatah, utan en ny takorganisation mot PLO. Är det på väg? Är det slutet på PLO:s långa, krokiga historia från ”terror”-organisation till västvärldens favorit?

I dagens Al-Hayat al-Gedida finns två intressanta artiklar på förstasidan. En berättar att EU:s utrikeskommissionär betonar att hon kommit till Palestina för att stödja Presidenten (så lät det inte under Arafats sista förnedrande år då han satt i Sharons husarrest). I en annan berättar USA:s konsul att USA nu ger ”palestinierna”, dvs Mahmoud Abbas’ Fatah-regim 477 milj dollar i stöd, därav 77 miljoner i ”säkerhetsstöd”.
Är det konstigt om många palestinier ser president Abbas som en Quisling?

Qafisha har inte blivit hotad av Abbas, men av unga Fatah-entusiaster på ett möte nyligen. Men bara en gång. Om Abbas beskyllning för att Hamas planerar statskupp på Västbanken (i al-Ayyam igår): ”Abbas litar för mycket på israeliska säkerhetsrapporter. Han har träffat Olmert mer än tio ggr och inte fått något i utbyte.”

Jag frågar om ett referat i Al-Ayyam igår från ett Hamas-möte i Khan Yunis där Hamas-företrädaren Ismail Radwan tycks ha gått upp i varv för han utropade bland annat: ”Hamas står på samma sida som motståndskämpar från alla de grupperingar som diskuterar med fienden från gevärspipan”. Qafisha försvarar sin kollega med att hänvisa till den allmänna upphetsningen på grund av det bedrövliga läget. Israel har just beslutat om nedskärning av bensinleveranserna till Gaza som hämnd för Qassam-beskjutning. Man ska inte ta Radwan på orden, menar Qafisha, ”Hamas har ju beslutat acceptera Palestinsk stat inom 67 års gränser”.  Visserligen i form av ”hudna” (vapenvila) – men ändå.

Qafisha vill ha en Nationell Kongress med ALLA grupperingar. I Mecka (våren 07) deltog bara Fatah och Hamas, det räcker inte. Om alla varit med då kunde det gått bättre.

Vill han ha en islamisk stat? Inte som talibanerna, de förvränger islam. Qafisha avvisar också Iran och Saudiarabien som förebilder. Iran är ju shia. Och Saudi är en ”traditionell icke-demokratisk islamisk stat”. Hamas vill ha ”civil islamisk stat” (daula islamija madaniya). På min fråga om Turkiet kan vara en förebild svarar han bestämt JA – vilket är lite märkligt med tanke på att Turkiet officiellt är en sekulär stat, trots den ”islamistiska” regeringen. Därpå följer en lång utläggning med övertydliga gester om att Hamas inte tänker börja hugga händerna av folk.

Väpnad kamp? ”En möjlighet (khiar matruh). Men jag önskar att vi befriar Palestina utan en blodsdroppe”. Qassam-raketer? Han är kritisk mot att sådant sker utan tillräckligt central samordning. Det behövs ett nationellt beslut (qarar watani).

Om kvinnor blir det en lång utläggning om hur han vill att hans dotter skall utföra grundläggande islamiska plikter – bön, fasta etc – och vara ”anständigt” klädd, men att han inte tvingar henne. Han vill inte påtvinga någon kvinna talibanklädsel! Samtidigt är han kritisk mot att palestinska kvinnorörelser vill göra palestinskorna likadana som västkvinnor.

När vi skiljs ger han mej ett upprop för fängslade Hamasparlametariker. Sammanlagt sitter 45 palestinska parlamentariker i israeliskt fängelse sedan drygt ett år. Vad gör den svenska riksdagen? EU-parlamentet?
Interparlamentariska unionen? Vad är det för ”demokrati” västvärlden nu stödjer när mer än halva parlamentet sitter i ockupantens fängelse?

På hemvägen besöker vi Hebrons gamla stad. Ett par tungt beväpnade israeliska soldater i övre tonåren ser inte glada ut mitt i den palestinska folkmassan. Jag blir insliten i en butik av en kvinna som vill sälja broderade väskor. Det visar sig att hon representerar en kvinnoorganisation. Jag köper två små vackra röda börsar för en knapp svensk hundring. Vad blir det för timlön? Jag skäms men hon verkar tycka att hon gjort en bra affär, jag prutade inte ens.

Plötsligt är en gränd avklippt med en mur. Över de arabiska taken sticker nya israeliska höghus upp. Israeliska flaggor. Varför vill israeler bo mitt i en fientlig befolkning? Ett par hundra fanatiker vaktas av tusentals soldater. Vad är det för stat som ställer upp på sådant? Som om Sverige skulle skicka armén till Knutby för att skydda mördarprästen och hans anhang istället för att bura in dem. Ja, liknelsen är inte så långsökt, det var ju en av Hebronbosättarna som 1994 bakifrån sköt ihjäl tiotals bedjande palestinier i en moské i Hebron enbart för att de var muslimer. Han hyllas som hjälte av de kolonister som den israeliska staten skyddar!

Måndag 29 oktober 2007

Tillbaka i Palestina för första gången sedan januari 2006 och det ödesdigra  palestinska parlamentsvalet. Det var ju då Hamas vann, vilket utlöste ett av de större sveken i modern tid från den rika världens makthavare, inbegripet de svenska, mot ett litet förtryckt folk. På flyget har jag läst den senaste broschyren från den israeliska människorättsorganisationen B’tselem som har den talande titeln: ”Gaza – ett enda stort fängelse”.

Den går ovanligt snabbt att komma igenom kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen. Den israeliska passkontrollanten låter sig nöja med mitt besked att mitt ärende är ett besök på Svenska Konsulatet, vilket är sant, men bara en del av sanningen. Jag har ju kommit för att kolla dagsläget inför slutredigeringen av en bok om Palestina som jag håller på med. Den ska komma ut våren 2008, lagom till 60 årsdagen av al-nakba, den palestinska katastrofen 1948.

Jag tänker träffa palestinier och israeliska fredsvänner och till och med, om det går att genomföra, besöka ”fängelset Gaza”. Det vanliga obehaget jag alltid känner inför alla dessa israeliska passkontrollanter, checkpointpoliser, ockupationssoldater, Mossad-agenter, Shin-Betniker och andra övervakare griper tag i mej och lättar bara något när jag hör ett strävt ”kef halak” bakom mig. Det är Palestinagruppernas chaufför Taha som stiger fram ur den väntande folkmassan och griper tag i min väska.

Hur kan någon normalt funtad och demokratiskt sinnad människa känna något annat än obehag när man kommer till detta genommilitariserade land där halva befolkningen tycks vara sysselsatt med personkontroll, kroppsvisitering och alla sorters övervakning av den andra halvan?

Vi åker på oändliga, nästan tomma motorvägar i vida kringelkrokar runt Jerusalems centrum. Visserligen är klockan halv fyra på natten, men det är inte enda orsaken till den glesa trafiken.  Större delen av innevånarna i de närmaste städerna och byarna får inte köra på dessa vägar, därtill krävs gul nummerskylt, vilket Taha är lycklig ägare av. Han är ju Jerusalembo och därmed enligt en israelisk uppfattning, som inte ens USA ställt sig bakom, bosatt i Israel. Men alla de stackare som har gröna eller vita nummerskyltar med ett litet patetiskt arabiskt ”f” i högerhörnet, som symbol för den icke-existerande staten ”Filastin” (Palestina), är strängt förbjudna att använda större delen av de moderna vägarna på israelisk-ockuperat område.

Inte förrän vi passerar den osynliga, men ändå knivskarpa gränsen till Östra, palestinska Jerusalem – al-Quds – drar jag en lättnadens suck och känner mej som hemma bland människor som fungerar som människor och inte som lägervakter. Jerusalem är en lika tudelad stad som den alltid varit, lika totalsegregerad, lika fullständigt uppdelad i två världar som aldrig möts, inte ens vid de fåtaliga tillfällen de inte är fysiskt åtskilda av Sharons sk separationsmur. Muren har jag sett förr och blir ändå lika överväldigad av förundran över att omvärlden inte protesterar mera högljutt. Detta är ju mycket värre än Berlinmuren. Sharons ”rasistiska expansionsmur” (som den kallas i de palestinska tidningarna) går i de märkligaste kringelkrokar för att fånga in så många israeliska kolonier som möjligt och därmed stjäla ännu mer palestinsk mark. Muren skär av förorter och kvarter från varandra och omöjliggör för grannar, släktingar, ibland till och med familjer, att träffas – om de inte vill åka till Amman eller Cypern. Jag minns hur Israels förre talman Avraham Burg vid ett besök i EU-parlamentet tillsammans med PLO-politikern Yassir Abd al-Rabbo berättade att de båda var Jerusalembor, nästan grannar. Men på grund av muren hade de inte kunnat mötas på flera år – förrän i Bryssel.

Efter några timmars sömn blir jag hämtad av Taha och körd till Ramallah. Vi ilar fram på en motorväg som fortfarande, trots att det hunnit bli förmiddag, är glest trafikerad. Palestinier som saknar Jerusalem-ID trängs på en gammal krokig väg längre in i landet. Vi kommer fram till checkpointen vid Qalandia och finner infartssidan från Jerusalem nästan tom. Vi blir vinkade igenom. Jag är förvånad, här var det ju proppfullt med människor och bilar vid mitt senaste besök. ”Titta på utfartskön från Ramallah till Jerusalem”, säger Taha. Jag tittar. Den är inte lång. Men den står absolut stilla. Taha förklarar: ”Ut ur Jerusalem och Israel är det inga problem. Men in är det stopp. Numera är det nästan inga Västbanksbor överhuvudtaget som får tillstånd att åka in i Jerusalem med sin egen bil. De som ändå försöker kontrolleras i timmar – som du ser”.

När vi kommer tillbaka efter ett besök på den palestinska tidningen Al-Ayyams redaktion kör Taha förbi Qalandia, där kön knappast rört sig, och snirklar sig fram på palestinska vägar runt halva staden innan han plötsligt kör igenom en checkpoint där några uttråkade soldater bara nickar. Varför den drakoniska kontrollen vid Qalandia och nästan ingen kontroll alls här? Taha bara ler och suckar. Var är logiken? Svar: Det finns ingen logik. Det är inte meningen. Det just bristen på logik, mening, förutsägbarhet som är en av de mest förnedrande kontrollmekanismerna i den israeliska ockupationspolitiken. Folk ska leva i ständig osäkerhet, otrygghet. Och det är precis vad de gör.

Solidaritetshusets monter, fotad med mobilen

PGS hylla

Så är årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg i full gång. Palestinagrupperna är med för femte året i rad och nu liksom tidigare finns vi tillsammans med en rad andra organisationer i Solidaritetshusets gemensamma monter. I år det förutom PGS även Afrikagrupperna, Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, Attac, Föreningen för Utvecklingsfrågor, Världsbiblioteket och Fältbiologerna.

Under torsdagen och halva fredagen är det främst ”fackfolk” här, det vill säga lärare, bibliotekarier och en hel del studenter. Vi har vår nya skrift Checkpoint här så det är värdefullt att få presentera den för dem och erbjuda klassuppsättningar. I går hade vi också en av våra tre programpunkter. Anne Casparsson och Britta Abotsi presenterade sin nya bok Ung i Palestina på Internationella Torgets Lilla Scen. Det var jättebra – starka berättelser om hur det är att vara ung och leva under ockupation. Det bästa av allt var att ett par ungdomar kom fram efteråt och sa att de skulle säga åt sin lärare att beställa boken.

På lördag har vi två programpunkter på Stora Scenen.

16.20–16.40
40 år av ockupation
Det är nu 40 år
sedan Israel inledde ockupationen av
Västbanken, Gaza och östra Jerusalem.
Fotografen Donald Boström om vad omvärlden
kan göra för en rättvis
fred?
Arr. Palestinagrupperna i Sverige

16.40–17.00
Män i solen
Ghassan Kanafanis berättelser i Män i solen är en palestinsk
klassiker, nu i nyutgåva. Författaren Jenny Tunedal och bokens
översättare, Ingvar Rydberg samtalar om bokens betydelse.
Arr. Världsbiblioteket, Palestinagrupperna i Sverige och
Bokförlaget Tranan

Anna Wester
Från Svenska Mässan i Göteborg