Palestinagrupperna i Sverige

Vi började vår sista dag på Golanhöjderna med att äta en väldigt god och traditionell frukost på hotellet. Hotellet vi bodde på sköttes av organisationen Golan for Development. Golan for Development jobbar med att förbättra situationen för den drusiska befolkningen på Golanhöjderna. De gör detta genom att ha en väl utvecklad sjukvård, teater och andra kulturaktiviteter som musikgrupper och liknande. I huset som hotellet och vårdcentralen låg i hade de också ett dagis for drusiska barn.

Jag tycker att besöket på Golanhöjderna var väldigt inspirerande, då jag upplever att det är lätt att känna sig uppgiven infför situationen i området. Golan for Development hade lyckats skapa en meningsfull tillvaro för den ockuperade befolkningen i en så svår situation. 

Ilskan som jag känner över Israels ockupation har inga gränser, den konstanta förnedringen av människor är så vidrig att uppleva och jag känner mig maktlös. Idag nar vi stannade till på vägen hem från Golanhöjderna, så satt vi på ett fik i en “israelisk” turistby. Kontrasten mellan en palestinsk by och denna var enorm, det var otroligt varmt och kaféet hade ett inbyggt vattensystem som sprutade ut vatten på de kaffe latte-drickande kafégästerna i svalkande syfte. Regionen lider redan av vattenbrist, men istället for att ge vattnet till dem som behöver, ska rika turister få det sprutat i ansiktet så att livet i hettan inte ska bli allt for ansträngade. Hur kan man vara sa omedveten om situationen?Märker inte turisterna de unga israeliska soldaterna som finns överallt? Reflekterar de aldrig över alla vägspärrar? “Glatt ovetande” får för mig en helt ny innebord. Det ar lätt att bara hänge sig åt ilskan, att döma ut alla israeler som ockupanter ligger farligt nära tillhands. Jag måste hela tiden påminna mig om att det vill jag inte göra, sån vill jag inte vara.

Att försöka förstå den här konflikten är mycket svårare än vad jag hade väntat mig. Samtidigt som det känns viktigt att verkligen uppleva konflikten på plats, för att på så satt kunna öka mina kunskaper och förhoppningsvis förståelsen.  Det ar svårt för mig som priviligierad Västeurope att satta mig in i den hemska situation som råder, jag blir gång på gång imponerad över människors styrka här, att det vardagliga livet på de ockuperade områdena fortsätter, och måste fortsatta. 

Av Åsa Norman

Israelisk militärpostering närmast i bild. Högst uppe på kullen, syns
en syrisk militärpostering.
Foto: Kim S. Aguayo

                                                                   
Minerad mark i den av israel ockuperade drusiska byn Majdal Shams.
Foto: Kim S. Aguayo

Vi började färden mot Golanhöjderna med att resa från Jerusalem vid nio på morgonen. Vi åkte tillsammans med några från svenska konsulatet och Bilda. Bilda är ett svenskt studieförbund som bl.a. arbetar med kristna i Mellanöstern. Bilda ansvarade för resan och hade lagt upp programmet för oss.   

Resan gick genom Jordandalen, som Israel har tagit totalkontroll över, på deras moderna och fina vägar som palestinier från Västbanken inte får åka på. Vid Jordanfloden odlar Israel massor av olika växter. Syftet är att få Jordandalen att grönska. Det kan låta bra, men det ställer till mycket problem eftersom vattnet tas från Jordanfloden som även innan var tunn på vatten. Dessutom tillhör vattnet palestinierna som redan har stor vattenbrist. Israel behöver egentligen inte mer utrymme att odla på då stora delar av Gallilien är mycket bördigt.    

Vi fortsatte att följa Jordanfloden och kom till en plats där Israel påstår att Jesus lät döpa sig av Johannes Döpare. Den erkända platsen för detta ligger dock vid en annan plats, vid Jordanfloden. Men Israel tyckte väl att den här platsen var lämpligare, där ligger nämligen en liten stad nära så att de kan tjäna mycket pengar på turism.    

Vi fortsatte vår resa norrut och kom efter ett tag in på Golanhöjderna. Där finns inga vägspärrar och murar som på Västbanken och Israel ser på detta territorium som annekterat och inte under ockupationen som Västbanken. Omvärlden har förstås en annan uppfattning.    Vår resa slutade i drusiska staden Majdal Shams, den största drusiska staden på Golan. Druser är oftast muslimer, men har en annan trosinriktning än muslimerna här i Palestina. Jag tyckte det var extra intressant att besöka Golanhöjderna eftersom min mamma 1965 jobbade på en Kibbutz vid Golanhojderna nära staden Kiryat Shimona som vi också åkte igenom. På den tiden tillhörde de största delarna av Golan fortfarande Syrien och deras raketer nådde in till Kiryat Shimona. Två år senare ockuperade ju Israel hela Golanhöjderna och enligt syriska källor jämnade de flera byar med marken under ockupationen. Detta gjorde också att skottlinjen för raketerna flyttades till att hamna vid den Drusiska stad som vi bor vid. Majdal Shams ligger precis pa gransen mellan Israel och Syrien och båda sidornas militärförläggningar kan ses från byn. Dessutom ligger även Libanon inom synhåll.    

Detta ger naturligtvis druserna en extra komplicerad situation, som försvåras av att Israel har placerat ut massor av minor runt om kring Golan och till om med i själva Majdal Shams där även en israelisk militärförläggning ligger för att skyddas av civila.   

Per Gustin
PGS förbundsstyrelse

Familjen Alazzeh på verandan till sitt hus. 
Foto: Kim S. Aguayo

Vår andra och tredje resdag i Palestina tog oss till Hebron och Nablus, två städer som drabbats hårt av den israeliska ockupationen. Där fick vi möjlighet att träffa två palestinier som berättade om sina skilda upplevelser av ockupationen, men där deras starka beslutsamhet och ställningstaganden i den rådande situationen påminner mycket om varandra.   

Som Sahar skrev igår är Hebron en stad i Palestina där fanatiska ortodoxa judiska bosättare intagit delar av Gamla stan och för att komma in där måste man passera en bemannad säkerhetskontroll med metalldetektorer. Det finns inget verkligt med den syn man möts av när man kommer in i den belägrade stadsdelen. Tystnaden och ödeläggelsen i konstrast till myllret och livet utanför avspärrningen känns nästan iscensatt.  Jag såg mig själv gå in i en spökstad, en attraktion i en övergiven nöjespark. Den kusliga atmosfären och rädslan för att möta något överraskande och obehagligt var påtaglig.  Men det var ingenting annat än verkligheten vi hade framför oss. Innanför de tysta husväggarna finns människorna. Det är palestinska familjer; barn, vuxna och gamla som lever instängda i sina hem och i en ständig skräck for att bli överfallna av laglösa bosättare.  

Hashiem Alazzeh och hans familj tog emot oss i sitt hem och berättade att bosättare erbjudit honom 20 miljoner dollar för hans hus, men att han har vägrat att sälja det.  Jag har svårt att finna något exempel som visar på större integritet.  När jag frågade Hashiem hur han orkar utstå den extremt svara situationen svarade han att han inte har något val eftersom det handlar om hans hem, hans mark, hans träd och hans lagliga rätt. Han skulle aldrig ge upp rätten till sin mark.  

Hashiem berättade även om kontakterna han har med israeliska fredsorganisationer och om arbetet för fred och samexistens mellan de båda folken. Han var fast besluten att inte ge upp hoppet. Demoniseringen av palestinierna som terrorister måste bekämpas och information om ockupationen till omvärlden måste spridas.   

I flyktinglagret Askar Camp utanför Nablus träffade vi Youssef Serreyh som är en av grundarna för projektet i Askar och som PGS har stött sedan starten 1995. Idén för projektet uppstod när Youssef och fyra av hans vänner från Askar Camp satt i israeliskt fängelse för att ha kastat sten på soldater, och de kom till insikten att de inte ville att deras barn skulle gå samma öde till mötes och uppleva livet i israeliskt fängelse. De ville förbättra villkoren för barnen i Askar Camp och bestämde sig for att starta en läsestuga för barn och ungdomar i lägret.   

De var unga och oerfarna men deras entusiasm och drivkraft tog dem vidare mot målet. Nar de hörde talas om PGS tog de kontakt med dem och presenterade sitt projekt med läsestugan. PGS lovade då att komma på ett återbesök till Askar. På eget initiativ ordnade killarna sedan en lokal som de målade och rustade upp. Dessutom samlade man in böcker från hela flyktinglägret till läsestugan och satte upp några hyllor. PGS förstod nu att Youssef och hans vänner menade allvar med projektet och ett samarbete inleddes och har sedan dess fortsatt utan något avbrott.   

Projektet har idag vuxit och inbegriper en rad olika kulturaktiviteter for barn såsom dabkedans, konstskola, sportaktiviteter och sommarläger. Dessutom arbetar de med rehabilitering för funktionshindrade i lägret.  

– Vår kamp mot ockupationen tog inte slut nar vi slutade att kasta sten mot soldaterna. Vi använder oss av ett starkare vapen nu, kulturen. Vi bedriver en kulturell intifada. 

Kim S Aguayo

Foto: Per Gustin

Två dagar  har gått sedan vår ankomst till Israel-Västbanken. Upplevelser och starka känslor avlöser varandra på vår resa genom ett av världens mest konfliktladddade områden. Förtvivlan varvas med rädsla. glädje och sorg. 

 Idag besökte vi staden Hebron som ligger 36 km söder om Jerusalem. Staden ligger på Västbanken och har anor fran flera tusen ar fore Kristus. I den centrala moskén ligger Abraham begravd liksom hans två söner Jakob och Isak. Moskén omges av en pittoresk gammal stad med laga hus byggda i vit sten med turkosfärgade balkonger och fönsterluckor. Gatorna ar smala och slingriga och leder in i valv under byggnaderna dar det inryms basarer.  

Hebron, eller Al Khalil som staden heter på arabiska, skulle kunna vara en idyll, men Hebron ar idag en av de farligaste städerna på Västbanken. Sedan 1979 har bosättare flyttat in i delar av Gamla stan. Det bor idag flera hundra bosättare här som är de mest aggressiva på hela Västbanken. De kastar stenar, ibland skjuter och till och med dödar sina palestinska grannar. Vi vandrar på Martyrernas gata i centrala Gamla staden. En gata med marknad och full av liv. Mitt på denna gata ligger helt plötsligt en israelisk militärkontroll. Här måste vi visa pass och gå genom en metalldetektor. På andra sidan av kontrollen möter oss en helt annan värld. Det är som att komma till en död stad. Det går en rysning genom hela kroppen. Trots att staden fortsätter att vara lika pittoresk och vacker på denna sida finns här inget liv. Fönsterna och balkongerna är stängda och täckta av galler. De tidigare butikerna på gatuplanet ar igenbommade, Davidstjärnor är sprayade på varje dörr på denna sida av gatan. Ibland ser vi grupper av bosättarman med sina traditionella långa skägg, kippor och stora Kalashnikovs, vandra pa gatan. Inga palestinier vågar sig ut på denna gata. De som har ingångar från denna gata måste lämna sina hus genom att gå upp på taket och ta sig till ett annat hus. Här och var sitter det unga grönkladda Israeliska soldater försedda med vapen som nästan är större än deras egna kroppsbyggnad. Tystnaden gör atmosfären tung. 

Vi lyssnar på historier om hur en av de mest aggressiva bosättarkvinnorna stoppat upp en stor sten i munnen på Hashims systerson och mosat hans tänder med stenen, eller hur han hindrats från att plocka sina oliver trots utfärdat tillstånd från israeliska domstolen. Hashim har flera gånger hotats för att få honom att lämna sitt hus då det ligger precis bredvid en bosättning i centrala staden. For några dagar sedan stod det en bosättarkvinna utanför hans fönster med flera av sina barn. Hon hade tittat in genom fönstret och sagt att nästa gång kommer jag tillbaka med mannen, vi kommer att döda dig och dina barn och våldta din fru. For bosattarna ar detta deras religiosa rätt att leva här. Vissa tror att alla deras synder kommar förlåtas om de dödar en ”arab”.  Det trodde Gynekologen Dr Goldstein som 1994 tog sig in i Abrahammosken och sköt ihjäl 29 och skadade ett hundratal palestinier som samlats for morgonbön. Idag hyllas han som martyr vid sin gravsten som ligger på en av bosättningarna. Med bosättarna har det följt ett militärläger och israeliska soldater. Deras uppgift ar att enbart skydda bosättarna. Detta betyder att de inte ingriper trots att palestinska barn skadas framfor deras ögon, det betyder också att de står med när de palestinska husen attackeras och plundras av bosättarna. Något som strider mot Genèvekonventionen, då ockupationsmakten har ett ansvar att även skydda den ockuperade befolkningen.  

Men det finns ett litet hopp. Vi träffar representanter från den Israeliska gruppen Breaking the Silence som samlar på vittnesmål från israeliska soldater i Hebron. Vi träffar ISM, international solidarity movment, som sitter på martyrernas gata for att utgöra vittnen for aggressionen. Vara guider ar från Ekumeniska följeslagarprogrammet SEAPPI. Varje dag följer de barnen som har sin skolväg på Martyrernas gata.  Hur länge ska detta få fortsätta. Var ar rättssäkerheten?

Pa gatan står en turistbuss som fört hit framtida bosättare for att visa området som en mäklare visar sina hus. Kanske någon av besökarna nappar och flyttar hit. 

Sahar Nejat

2007-jun-29 @ 09:20

Det är inte lätt att ta sig in i landet. Åtminstone inte om man är arab eller aktivist. Själv är jag lite av varje då jag har ett arabiskt namn och nu är här med Palestinagrupperna. Av de sju personerna i vår grupp valdes jag ut för förhör. Jag fördes till ett väntrum medan mitt pass fördes bort. I väntrummet sitter mest exilpalestinier som kommit för att besöka sin släkt. Barnen leker utan att ana situationens allvar. I rummet sitter också en sydamerikansk präst och en italiensk man. Den senare ar lika förvånad som alla oss andra över varför han hamnat här. Jag vågar inte prata med någon, jag vet inte vem jag kan lita på, men vi kommunicerar med vara blickar.

Efter ett tag kallas jag in till en israelisk soldat som förklarar att hon ska stalla ett antal frågor ”for security”. Är du saker på att Saltsjö-Boo, där du ar född ligger i Sverige och Inte i Iran? Är det säkert att du ar född i Sverige, vad heter din far? Vad heter din farfar? Varför är du har? Varför vill du se PGS projekt? Vad är PGS? Sedan åter till vänrummet, ännu en timmes väntan i total ovisshet, varpå jag åter kallas på intervju. Nu är det en ny soldat som ställer samma fragor, ?Boo, ligger inte det i Iran – är du säker?, de registrerar min e-post och telefonnummer. Hänvisas åter ut till oviss väntan.

Under hela tiden vet jag att åtta personer väntar på mig utanför flygplatsen ”Väntar fortfarande på mitt pass” SMS ar jag ut till dem nar två timmar har gått. En palestinsk man berättar att han ar från USA, han hade hyrt en hyrbil för att ta sig till sina släktingar, men bilen har han antagligen nu missat. Hur lång tid tar det undrar jag? ?Ingen vet, svarar han, ibland två timmar, ibland fem timmar, ibland får man inte komma in?. En ung palestinsk man har tappat tålamodet och ber upprört om att få veta något. Den kvinnliga soldaten vrålar tillbaka att om han inte håller sin käft så kommer det ta väldigt lång tid, och är han riktigt otrevlig kommer han inte komma in över huvud taget. Efter tre timmars väntan hör jag mitt förnamn, ”Sahar”, du kan gå nu, ditt bagage finns i Lost and Found avdelningen. Jag går, men känner mig nu hårdbevakad då jag är registrerad från topp till tå. ”It is for security” ekar det i mitt huvud.

Sahar Nejat

2007-jun-29 @ 09:18