Palestinagrupperna i Sverige

Går vi lite längre tillbaka ändras bilden. Enligt siffror från den israeliska människorättsorganisationen B?tselem, som citeras i en artikel på http://electronicintifada.net/v2/article5318.shtml, dödades 144 palestinier i Gaza mellan september 2005 och juni 2006, varav 29 barn. Under samma period dödades ingen israel som ett resultat av våld från Gaza. Hamas höll sin, mycket ensidiga, vapenvila.

När en grupp beväpnade palestinier attackerade en israelisk militär postering (ett militärt mål) och tillfångatog en soldat, blev det för mycket för Israel. Israel har nämligen en nolltolerans för egen del samtidigt som de kräver av palestinier och libaneser att de gladeligen skall acceptera att dödas och tillfångatas i hundratals. De regelbundna israeliska attackerna mot Gaza övergick till en fullskalig invasion.

Således framkommer en bild av ett större sammanhang. Vi har ett Israel som ockuperar, fördriver, bombar, lönnmördar och bedriver etnisk diskriminering. När de förtryckta vägrar acceptera och slår tillbaka, hur fåfängt motståndet än är, hur primitiva vapnen än är, då blir israelerna som galna och bombar allt som rör sig.

För att skapa fred räcker det inte med att säga till Hamas eller Hizbollah att sluta tillfångata israeliska soldater. Det blir inte fred för det. Ockupationen, fördrivningarna och den etniska diskrimineringen måste sluta, såväl på de ockuperade områdena som inom Israel. Annars blir det aldrig fred.

Apropå att angripa militära mål: Jag vet inte om Hizbollah har som mål att öka sin popularitet i västvärlden. Om det är det de vill kan det vara ett bra tips att rikta alla sina raketer mot militära israeliska mål i stället för städer och byar i norra Israel. Om man nu måste kriga alls, vill säga.

Om Israel så kallblodigt kan bomba en FN-postering, så är det inte överraskande att de lika kallblodigt kan bomba libanesiska och palestinska civila. Grovt rasistiska uppfattningar om araber är nämligen väl spridda bland judiska israeler. Detta enligt en undersökning som det israeliska Centret mot rasism publicerade i våras, vars resultat publicerads i DN den 26 mars och som kommenterades av Jan Guillou i Aftonbladet den 2 april. Det är inte konstigt att lokala israeliska militära befälhavare, med en sådan tankevärld, får för sig att döda såväl FN-personal som civila araber.

Bomningen av FN-posteringen är en krigsförbrytelse. Den lokale befälhavaren, vars namn borde gå att få fram, borde ställas inför rätta. Kanske i Finland eller något annat land vars medborgare han mördat? Han borde i vart fall själv föredra Finland framför Kina.

Helst borde naturligtvis alla krigsförbrytare ställas inför rätta, från båda sidor i konflikten. De israeliska militärer, som massakrerat libanesiska civila nu senast i Qana, går nog dessvärre säkra. Måtte inte detta bero på att även Europa och USA hyser samma rasistiska åsikter om araber som är så spridda i Israel.

Det är svårt att vara optimistisk när så många har dödats, en humanitär katastrof hotar i Libanon, landets spirande demokrati och begynnande välstånd bokstavligen sprängts i bitar av Israel och vi inte ens kan skönja ett slut på kriget. Men kanske finns det ändå hopp.

Nu borde äntligen världssamfundet förstå att konflikterna i Mellanöstern inte kan lösas genom partiella, halvhjärtade ”fredsprocesser”, ”vägkartor” eller liknande. Sådana blygsamma insatser kan endast ge tillfällig lindring (på sin höjd). Deras syfte tycks dock huvudsakligen ha varit att ge politiska pluspoäng till sina upphovsmän, vars perspektiv inte sträcker sig längre än till nästa val.

Inte heller kan konflikterna lösas med våld. Om inte många libaneser och palestinier hatade Israel tidigare så lär de göra det nu, och i det hatet ligger grogrunden för framtida attacker på Israel. Som kommer att slå tillbaka tio-falt, och så fortsätter den onda cirkeln.

Konflikterna måste lösas diplomatiskt och genom ett helhetsgrepp. Israel måste lämna samtliga ockuperade territorier, såväl i Palestina som Syrien och Libanon. Illegala israeliska bosättningar skall utrymmas, liksom Muren skall avvecklas. För att Israel skall kunna känna sig säkert bör internationella styrkor placeras på tidigare ockuperade områden. Dessa styrkor måste ha mandat och resurser att verkligen hålla fred i områdena. Påtryckningar borde utövas på Israel så att de inte attackerar och sätter igång den onda cirkeln igen. Arabvärlden i stort skall sedan erkänna Israel i enlighet med Beirutinitiativet.

Ett omfattande bistånd bör ges till Palestina och Libanon. Så snart länderna har väl fungerande demokratiska system, står på egna ben ekonomiskt och har polis och militär som upprätthåller ordningen över hela territoriet, kan biståndet avskaffas och de fredsbevarande styrkorna åka hem. Detaljerna i en sådan fredsplan kan med fördel bygga på Genèveöverenskommelsen, i vilken ledande palestinska och israeliska förhandlare faktiskt lyckades hitta en lösning på konflikten, tyvärr utan officiellt mandat från sina politiska ledare.

Finns det någon modig politiker, någon verklig statsman med visioner och patos, som kan ta tag i det här? Finns det kanske någon svensk politiker som känner sig manad att återupprätta svensk utrikespolitiks skamfilade rykte?

Men låt oss först fråga oss vad det är Israel påstår sig försvara sig emot. Två israeliska soldater (ett militärt mål) tillfångatogs. Var skedde detta? Det torde vara mycket svårt att ta sig in i Israel från Libanon, med tanke på hur välbevakad den gränsen är. Att sedan ta sig ut igen, med två tillfångatagna soldater i bagaget och deras ilskna kolleger hack i häl, det måste vara oerhört svårt. Kanske var det inte så det gick till. Det finns uppgifter om att de två israeliska soldaterna befann sig en bra bit in på libanesiskt territorium när de tillfångatogs. Jag låter det vara osagt om det var så, men det framstår som mer sannolikt än att Hizbollah skulle ha utfört tillfångatagandet inne i Israel. Jag låter det också vara osagt om det var en bra idé av Hizbollah att tillfångata soldaterna, men vill markera att det är av oerhört betydelse var någonstans det skedde. Israeliska soldater har absolut inget att göra på libanesiskt territorium. Israel skulle knappast kunna åberopa självförsvar om soldaterna faktiskt befann sig en bra bit in i Libanon.

Ingen ockupation av Gaza-remsan och södra Libanon? Israel har avvecklat bosättningarna i Gaza-remsan, men bibehållit kontrollen över allt som kommer in och ut. Israel har inte dragit sig för att stänga av gränserna vid olika tillfällen, med svåra umbäranden som följd. Dessutom bedriver Israel psykisk terror mot befolkningen i Gaza bland annat genom ‘sonic booms’, mitt i natten eller när som helst: marken skakar, fönster spräcks, alla väcks, barn kissar på sig. Israel har också bombat Gaza vid flera tillfällen efter att ockupationen ‘upphörde’, ofta med barn och civila som offer. Och detta var före de senaste veckornas bombningar. Ockupationen av Gaza har aldrig riktigt upphört.

Även om Gaza verkligen hade varit helt fritt efter Israels tillbakadragande av bosättningarna, så kan man inte bortse ifrån att Västbanken och Östra Jerusalem är ockuperade. Befolkningen där är ju palestinsk, precis som i Gaza, och ingår i samma demokratiska politiska system. Det går inte att sluta något slags ‘separatfred’ med palestinierna i Gaza och fortsätta förtrycka palestinierna på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Tillfångatagandet av en israelisk soldat, vilket skulle vara orsaken till Israels operationer i Gaza, bottnar ytterst i Israels ockupation av palestinsk mark och dess allt hårdare förtryck av befolkningen.

Israel ockuperar också visst libanesiskt territorium, Shebaagårdarna. Ännu viktigare är att Israel ockuperar de syriska Golan-höjderna. Att det inte kan bli fred med Syrien under de omständigheterna är inte konstigt. Det är inte heller överraskande att Syrien på olika sätt försöker bekämpa Israel, till exempel genom Hizbollah. Även vad gäller den norra fronten bottnar konflikten i Israels pågående markstölder.

Käre israelambassadör: Sluta ockupera andras mark! I annat fall kommer det aldrig att bli fred!