Palestinagrupperna i Sverige

På en presskonferens på förmiddagen den 15 juli fick George Bush frågan hur det ökade våldet i Mellanöstern skulle stoppas. Svaret Bush gav började bra – han sade att för att få ett slut på våldet, måste man behandla våldets orsaker. Bush fortsatte dock med att säga att orsaken till våldet i det här fallet var Hizbollahs tillfångatagande av israeliska soldater.Det kan diskuteras om Israels belägring av ett helt land, Libanon, verkligen orsakats helt och hållet av att två israeliska soldater tillfångatagits. Orsakerna till spänningarna måste sökas djupare, nämligen i Israels dåliga vana att stjäla mark från sina grannar. Israel ockuperar fortfarande syriskt territorium (Golanhöjderna) samt visst libanesiskt territorium (Shebaagårdarna). Detta är huvudorsaken till att det inte råder fred mellan å ena sidan Syrien och Libanon och Israel å den andra, precis som ockupationen av Palestina är huvudorsaken till konflikten mellan Israel och palestinierna.Israel ockuperar inte egyptiskt territorium längre, och fick till stånd ett fredsavtal med just Egypten i samband med att israeliska trupper lämnade egyptiskt territorium. Israel ockuperar inte heller jordanskt territorium längre och har också ingått ett fredsavtal med Jordanien.Kanske är det så enkelt: Sluta ockupera andras mark, och det finns alla förutsättningar för fred. Det är i vart fall svårt att föreställa sig fred samtidigt som en ockupation fortgår.Låt oss snabbt återgå till George Bush. Bush uppger sig vilja demokratisera Mellanöstern. Jättebra, tycker vi alla. Men Israel håller just nu på och bombar sönder de två kanske mest lovande arabiska demokratierna, Palestina och Libanon. I Palestinas fall har Israel till och med tillåtits kidnappa flera folkvalda representanter för det palestinska folket. På vilket sätt skall detta främja demokratin i Mellanöstern?

Henrik Carlborg
Vice ordförande2006-jul-15 @ 20:45:36

Det står sedan länge klart att det palestinska valet i januari var det mest demokratiska val som någonsin hållits i ett arabland (och det var inte det första lyckade valet i Palestina). Kanske var det det mest demokratiska valet som någonsin hållits i regionen? Valdeltagandet var ju högre än det var i det israeliska valet som hölls senare. I Israel är det dessutom inte tillåtet för ett parti att ställa upp i val, om partiets program stödjer lika rättigheter för alla, oavsett ras, religion och etnisk grupp. Ett sådant parti anses nämligen ifrågasätta Israels status som specifikt judisk stat. 

I Palestina däremot saknas någon bestämmelse om vilka åsikter partier på förhand måste bekänna sig till för att få delta i allmänna val. Inte heller finns det någon motsvarighet till Israels uttryckliga och systematiska särbehandling av egna medborgare på grundval av deras religion (det senaste exemplet är att israeliska Högsta domstolen har godkänt ett regeringsbeslut som förbjuder arabiska israeliska medborgare att gifta sig med vem de vill.). I Palestinas ”Basic Law” står det i stället att alla palestiner har samma rättigheter oavsett ras, kön, hudfärg, religion, politiska åsikter eller funktionshinder (Artikel 9). Det finns också en bestämmelse om religionsfrihet i Artikel 18.
 

Visst upplever palestinsk demokrati vissa svårigheter och hinder. Det största hindret är emellertid Israels ockupation. Den israeliska ockupationen är, som tidigare påpekats, demokratins motsats och den ger anledning att ifrågasätta ytterligare hur starkt förankrade demokratiska idéer är i Israel.
 
Så varför skall man prata med representanter för Hamas? Varför skall man ge palestinierna bistånd att bygga upp en egen stat? Varför skall man bekämpa ockupationen? Enkelt: Stöd Mellanösterns enda demokrati!
 

Henrik CarlborgVice ordförande, PGS

PGS-utfrågningen av de politiska partierna partierna (m, fp, s, mp, v och fi) i Stockholm i tisdags (23/5-06) blev ovanligt fri från käbbel och gav en del klara besked och till och med några nyheter.
Det var bra att de flesta inbjudna partierna ställde upp med ansvariga politiker på ”hög nivå”, dvs riksdagsledamot eller internationell sekreterare. Synd att kd och c inte kunde vara med.
Det var också bra att alla mer eller mindre (moderaterna minst, mp och v mest) erkände att Israel har ett huvudansvar för att konflikten är olöst och att Israel bryter mot en hel rad FN-beslut och folkrättsliga regler. Alla tog klart ställning för att ockupationen måste uppgöra och Israel utrymma de ockuperade områdena.
Mindre bra var att bara mp – Gustaf Fridolin- och v – Alice Åström – tycktes beredda att gå från ord till handling och tillgripa någon form av sanktioner för att förmå Israel att följa FN och folkrätten. Fi:s Sofia Karlsson var lite svävande, men hon hade en poäng när hon drog fram det dolda kvinnoförtryck som följer i konfliktens spår. På båda sidor.
Helt okej och knappast förvånande var att ingen stödjer Hamas politiska program, vare sig det inrikespolitiska (sharia-lagar etc) eller vägran att erkänna Israel. Alla tog klart ställning för en tvåstatslösning enligt gällande FN-beslut, även om en och annan varnade för att ockupationens krassa verklighet gör en sådan modell alltmer praktiskt svårförverkligad.
Däremot var det glädjande att nästan alla på ett eller annat sätt tyckte att man ska prata med Hamas! Tydligast var förstås mp och v. S-företrädaren, Ann Linde, försvarade det som skett (visum till flyktingministern), men inte mer, vilket är lite oklart.
Sensationellt var att fp-företrädaren, Anita Brodén, erkände att hon allvarligt övervägt att träffa Hamas-ministern, innan hon till slut avstod pga partilojalitet. Och moderaten Ewa Björling, menade att man borde kunna upphäva terroriststämpeln helt mot organisationen Hamas och enbart rikta den mot enskilda individer.(Jag kollade upp efter debatten att jag fattat rätt. Det hade jag). Faktiskt ett ganska uppseendeväckande besked! Får vi se ett initiativ på den punkten i riksdagen? Det skulle säkert få majoritetsstöd.
Annars var väl det mest uppseendeväckande folkpartisten Anita Brodéns försäkran att fp håller på att byta Mellanöstern-politik och bli mindre ensidigt pro-israeliskt och mer förstående för den palestinska sidan. Att det finns enskilda fp-are som har den inställningen visste vi, det finns ju ungliberaler i PGS-styrelsen. Men att fp som parti skulle vara på väg att svänga??!! Faktum är dock att PGS inte inbjöd Anita Brodén som person. Vi vet att hon varit i Palestina och förstått en hel del. Vi inbjöd folkpartiet som skickade Brodén. Bortsett från någon enstaka punkt där hon deklarerade att hon har en annan syn än partiet (t ex det militära samarbete Sverige-Israel som hon är emot) betonade hon att det var en förändrad partilinje hon företrädde! Mycket intressant!
Slutligen tycks de obehagliga och obekväma fakta som PGS drar fram i rapporten om vapensamarbetet Sverige-Israel sakta men säkert sippra in i det politiska systemet. Bara mp och v vill klippa av direkt, men Anita Brodén visade att också en god liberal kan känna obehag. Och Ann Linde påpekade att den senaste s-kongressen beslöt att regler bör införas också för import av vapen. Idag är ju bara exporten reglerad vilket lämnat utrymme för det omfattande samarbete som sker på grundval av svensk import av militärteknologisk högteknologi från Israel. Vi väntar alltså på en proposition om regler för vapenimport. För s-regeringen respekterar väl s-kongressens beslut? Och de s k stödpartierna lär göra skäl för beteckningen om ett sådant förslag läggs fram. Däremot är det osäkrare med en borgerlig regering. M är öppet och entydigt för vapensamarbetet, Anita Brodéns motstånd har inget stöd av hennes parti och hur c och kd ställer sig vet vi tyvärr inte.
Summa summarum: Om alla partiutfrågningar ger lika många tydliga besked som PGS-utfrågningen har väljarna chans att vara ytterst välinformerade innan de lägger sina röster. Stort PGS-tack till de deltagande partierna och, inte minst, den oväldige moderatorn, f d ambasadören Lars Lönnback.
Per Gahrton
Ordf i Palestinagrupperna i Sverige

Rubriken till detta inlägg är egentligen felaktig – jag tänker inte på något sätt forska i vem PM Nilsson är utöver det jag redan vet – att han är ledarskribent för Expressen. Rubriken anspelar på en ledare signerad PM Nilsson med rubriken ”Vem är Ulf Bjereld?” (Expressen, 2006-05-15, svar från Bjereld och ytterligare kommentarer från PM Nilsson 2006-05-16).

PM Nilsson ondgjorde sig där över att Bjereld kallats för ”Mellanösternexpert” i olika medier och kände sig manad att undersöka saken närmare. Det framkom att Bjereld, av allt att döma, är en utomordentlig professor i statsvetenskap. Enligt PM Nilssons mening har Bjereld dock publicerat för få böcker och artiklar om just Mellanöstern för att få kallas ”Mellanösternexpert”. PM Nilsson menar också att Bjerelds trovärdighet kan ifrågasättas av olika skäl, bland annat eftersom han har kritiserat det svenska militärsamarabetet med Israel utan att i samma artikel också kritisera samarbetet med andra länder i regionen (det spelade ingen roll att Bjereld kritiserat det militära samarbetet med Saudiarabien i en annan artikel). Faktum är att det, enligt PM Nilsson, räcker med att ”vara engagerad i Palestinafrågan” för att man skall framstå som partisk. Utöver detta innehöll PM Nilssons artikel några faktafel, som dock Ulf Bjereld rättade till. P

M Nilssons artikel visar upp en provkarta på en del av de metoder som används av Israels stödtrupper. Det första är ett fokus på person, inte på sak. I Ulf Bjerelds fall kan hans partiskhet sättas ifråga redan genom att han är engagerad i Palestinafrågan. Samtidigt så tycks han inte vara engagerad tillräckligt – han har ju skrivit för lite om just Mellanöstern för att få kallas ”Mellanösternexpert”. Det är också typiskt att Ulf Bjereld inte får kritisera Israel utan att först, i samma artikel, kritisera ett antal andra länder. Tydligen måste man först kritisera Saudiarabien, Iran, Irak, Syrien och kanske några till innan man – möjligen – får Licens Att Kritisera Israel. Sakfrågorna är ointressanta. Alla som är engagerade i någon politisk fråga har sannolikt sina personliga skäl. Vissa är intresserade av Mellanöstern därför att de är gifta med en palestinier eller en israel eller har palestinska eller israeliska vänner. Andra personer har andra skäl. Sådana frågor är dock inte så intressanta att de bör ägnas en hel ledarartikel. Det som återstår är – nu som alltid – sakfrågorna: Ockupationen, bosättningarna, muren. Och givetvis demokratin.

Om det inte vore för ockupationen skulle palestinierna ligga oerhört bra till för att grunda en stat som på många sätt skulle vara mer demokratisk än Israel, med högre valdeltagande och mindre diskriminering av minoriteter. Ockupationen – demokratins motsats och en form av diktatur – hindrar den utvecklingen. Borde inte debatten riktas in mer på t.ex. hur vi skapar demokrati i Palestina och mindre på vem Ulf Bjereld är? 

Henrik CarlborgVice ordförande, Palestinagrupperna i Sverige

Fredrik Malm är kritisk mot att den palestinska flyktingministern beviljats visum till Sverige. Detta eftersom flyktingministern tillhör Hamas.
Fredrik Malm får naturligtvis tycka vad han vill. Det är emellertid tråkigt att han ibland inte håller sig till fakta och att han ibland väljer fakta på ett mycket selektivt sätt.
Det är inte sant att Israels arabiska grannar har startat ”en rad krig mot Israel”. Israel har däremot självt anfallit en eller flera av sina arabiska grannar vid ett antal tillfällen: År 1956 anföll Israel Egypten, 1967 anföll Israel Egypten, Jordanien och Syrien och 1982 invaderade Israel Libanon. Detta förutom att Västvärlden startade hela konflikten genom att, mot palestiniernas och alla andra arabers vilja, med våld spränga in staten Israel i arabvärlden. År 1973 anföll dock Egypten och Syrien Israel och 1948 ingrep de kringliggande arabstaterna i den pågående konflikten i det gamla mandatområdet Palestina.
Det är inte heller sant att Israel lever ”under konstant krigshot från sina grannländer”. Dels är det ju Israel självt som startat majoriteten av krigen i regionen. Dels har Jordanien och Egypten sedan länge fredsavtal med Israel. Enligt Beirutinitiativet är de andra arabländerna beredda till fred med Israel, bara Israel följer folkrätten. Detta vägrar dock Israel att göra.
Det är i och för sig sant att Hamas har våldsdåd på sitt samvete – våldsdåd som måste fördömas kraftigt i den mån de riktat sig mot oskyldiga civila. Malm väljer dock att bortse från att Hamas iakttagit en vapenvila under mer än ett år, något som Israel helt klart inte har gjort.
Så har vi då det här med visumfrågan. Malm menar att Hamas plattform och dess tidigare våldsdåd borde diskvalificera dess medlemmar från att få visum i Sverige. Som sagt, han får tycka vad han vill. Men borde inte detta krav tillämpas konsekvent? Likudpartiets plattform avvisar kategoriskt tanken på en palestinsk stat på nu ockuperat område. Likud har många krigsförbrytelser på sitt samvete. Yitshak Shamir, en tidigare ledare för Likud och tidigare också israelisk premiärminister, planerade och beordrade mordet på Folke Bernadotte (förutom andra förbrytelser). Skulle Malm kräva att Likuds medlemmar inte skall få visum till Sverige? Och värre partier finns i det israeliska parlamentet. Även Kadima har flera extrema drag. I deras plattform betonas att det judiska folket har en nationell och historisk rätt till hela Landet Israel – ett uttryck som inkluderar de ockuperade områdena. Något erkännande av palestiniernas rättigheter finns inte. Kadimas representanter borde nog inte heller få resa till Europa enligt Malm – i alla fall om Malm är konsekvent.
Om Hamas måste erkänna Israel, då måste också t.ex. Kadima och Likud erkänna palestiniernas rättigheter. Om Hamas medlemmar inte skall få resa in till Europa, då skall inte heller många israeliska politiker få resa hit!
Det är bra att Malm engagerar sig för demokrati i Mellanöstern. Det gör PGS också. Men borde inte Malm vara enig med PGS om att ockupationen är demokratins motsats? En främmande förtryckarapparat (ockupationsmakten) som bestämmer utan demokratiskt mandat kan väl inte vara mer demokratisk än en inhemsk förtryckarapparat (en diktator) som bestämmer utan demokratiskt mandat? Och hur har Malm tänkt sig att palestinsk demokrati skall främjas om vi vägrar prata med deras demokratiskt valda företrädare?
Att stödja en odemokratisk ockupation och frysa ut demokratiskt valda politiker – är det att främja demokratin i Mellanöstern?
Enligt PGS mening är det oerhört viktigt med dialog för att främja såväl demokrati som fred och förståelse. Detta gäller alla parter i palestinakonflikten, såväl Israel som palestinierna. Att vägra demokratiskt valda företrädare visum främjar varken demokrati eller fred. EU bör inte hindra Sverige från att föra en självständig utrikespolitik från den utgångspunkten.
I sitt anförande på den 4:e konferensen för palestinier i Europa i Malmö den 6 maj, där ju även den palestinske flyktingministern deltog, hälsade PGS ordförande Per Gahrton denne välkommen. Inte för att Per Gahrton och PGS stöder Hamas, utan därför att den palestinske flyktingministern representerar en demokratiskt vald regering. Gahrton anförde också att han personligen menar att en rättvis motståndskamp blir mest respektabel om den avstår från våld.
Det är just sådana här budskap som kan och bör framföras i en dialog med palestiniernas folkvalda representanter. Men det förutsätter att det finns en dialog över huvud taget.Henrik Carlborg
Vice ordförande Palestinagrupperna i Sverige