Palestinagrupperna i Sverige

Vi funderade länge innan vi bestämde oss för att åka till Gaza. Många internationella organisationer har tagit hem sin personal därifrån på grund av senaste tidens oroligheter. Vi bestämde oss efter att ha pratat med palestinska vänner och svenskar som är där. Alla vi mötte var jätteglada för att vi kommit dit. Många Gazabor känner sig isolerade och övergivna.

När omvärldens medier rapporterade om att Gaza nu var befriat, inledde Israel omedelbart systematiska ljudbombningar över Gaza som inte kan förklaras på annat sätt än som en maktdemonstration. Vi har jobbat länge med att få tillstånd att resa in i Gaza. Det är ju ganska många från PGS som reser, så vi har fått viss rutin på att faxa in rätt papper och med hjälp från samarbetspartners i Palestina och Israel brukar vi få tillstånd att resa in, vi blir ”kordinerade” som det heter. Men det är ändå soldaternas dagsform som avgör.

I dag var vi tidigt i checkpointen tillsammans med ett par journalister, och efter någon halvtimme fick vi besked att vi fick ge oss in i den gigantiska tunneln som leder till Gaza. Man ser en och annan soldat, men de flesta order ges på hebreiska genom högtalare, så man blir ganska snurrig.  Vi blev hämtade av en chaufför som tog oss till Gaza Mental Health projekt, som är ett av de stora projekten som PGS stöder. Huvudvägen hade blivit bombad av F16 plan för två veckor sedan så det var stora kratrar i marken, vilket gjorde att vi fick köra en lång omväg. Överallt, på hus, bilar, åsnekärror och affärer hänger flaggor av olika kulörer. Röda för PFLP, Gröna för Hamas, Gula för Fatah och svarta för Jihad och affischer över de många kandidaterna. Bilar kör omkring med musik och valtalare med megafoner. Det var en härlig valstämning.  Väl framme på Gaza Mental Health project träffade vi Marwan och Heba som förberett det praktiska kring vårt besök i Gaza. Dr Ahmed Abu Jawahina och Huaan El Nounou berättade om projektet och om situationen för barnen i Gaza.

Ulrika från Stockholms Fria Tidning och Catrin Ormestad som också är frilansjournalist skrev så pennorna glödde. Det är fasansfulla berättelser om hur barn far illa av ockuptionen. 92 % av alla barn har varit med om traumatiska upplevelser kopplade till ockupationen. . .. De gör ett imponerande jobb på GCMHP och de drar sig inte för att tala om sådant som är Tabu i Samhället, till exempel driver de kravet på att det skall bli kriminellt att slå sin hustru.  

Efter en god lunch gav vi oss ut på sightsing. Vi fick bland annat tillfälle att besöka en av de tömda bosättningarna. Det är nästan chockerande hur stor den var. Alla hus var rivna, men växthusen var kvarlämnade och där har man nu börjat odla alla möjliga grönsaker. Trots den svåra situationen i Gaza är det ändå positivt att palestinierna har fått tillbaka sin mark där. Det gör att framkomligheten är lättare och att det är mindre farligt för människorna som bor runt omkring. Det är svårt att förstå hur människor har kunnat leva där på de stora bördiga områdena, med 1,3 miljoner palestinier runt omkring sig som saknar allt.

Vi kände oss inte alls rädda inne i Gaza, tvärtom. Rädslan kom när vi blev ”fast” i den israeliska checkpointen på tillbakavägen. Vi blev stående i en av de många boskapsfållorna, utan att få någon förklaring. Vi hörde arga och upprörda palestinier på andra sidan som tillslut blev utsläppta några i taget. Vi fick till slut veta att det var palestinier med arbetstillstånd i Israel (alla över 40 år) som inte blivit vare sig utsläppta eller tillbakavisade sedna klockan tre på morgonen, nu var klockan halv fem. Flera ramlade i hop av trycket när de väl skulle släppas ut, de hade ju inte ätit på hela dagen. Vi blev stående i tre och en halvtimme innan vi fick börja säkerhetskontrollerna en och en. Vi fick ta av oss alla smycken, skärp, skor, jackor… och lägga dem i en röntgenapparat. Så fick man kliva in i en ny apparat som såg ut som en glashiss. Där fick man stå med benen brett i sär och armarna över huvudet samtidigt som något scannade hela kroppen och tog foton. Som en stor saftblandare. Det var en otroligt kränkande känsla att stå där. Ja, sedan var det några kontroller till innan vi äntligen, nästan fyra timmar försenade kunde få sätta oss i bilen och åka hem till Östra Jerusalem.

I morgon skall vi träffa Svenska konsulatet och åka till Nablus för att prata med Anders Gustavsson som pluggar arkitektur på universitetet där, och som även skall vara valobservatör.  

Anna Wester

På kvällen skulle vi åka till Ramallah för att träffa en valobservatör från EU. Resan från Jerusalem och dit brukade gå fort för några år sedan men nu är det annorlunda. Israel bygger nämligen sin beryktade mur mellan de båda städerna – en hög betongmur kompletterad med bevakningstorn, taggtråd m.m. Vid Qalandia finns det en möjlighet att passera, men inte utan att passera ett mycket komplext system av spärrar, gångar och fållor. Skyltar informerar om vart man skall gå och gröna och röda ljus indikerar när man skall gå och när man skall vänta. De israeliska soldaterna, som bemannar övergången, syns knappt. Man blir dock medveten om deras närvaro när man hör deras irriterade kommentarer i högtalarna, eller när man ser siluetten av en vakt med sin M-16. När vi är på våg därifrån i taxin sveper strålkastarljuset över oss från ett av de många vakttornen.  

På hotellet i Ramallah träffade vi valobservatören och diskuterade över lite kaffe och te. Valet hade redan börjat i och med att de palestinska säkerhetsstyrkorna börja rösta. Än så länge hade valet gått bra. På väg tillbaka var det dags att passera övergången vi Qalandia igen. Några palestinier höll på att klistra upp valaffischer på muren. Vi tog några foton av dem och några glada småkillar som gärna ville vara med på bild. Vi slogs av ironin i det hela: Valaffischerna, symbolen för palestinsk politisk mognad och nationell frigörelse, klistras fast på symbolen för dess motsats – muren, symbolen för den spirande palestinska statens undergång. En valaffisch vägrade fästa och ramlade ner på marken. 

Övergången vid Qalandia är något annorlunda när man skall till Jerusalem. Förutom skyltar, gröna och röda ljus, spärrar och fållor finns det nu även metalldetektorer som måste passeras. Det piper för en del av oss när vi passerar. De unga israeliska soldaterna, som vi nu kan skymta genom ett fönster, tycks inte bry sig. Vi går vidare. En checkpoint till passerar vi innan vi återkommer till hotellet. Vi avrundar kvällen med lite mat innan vi går och lägger oss.  

Henrik Carlborg

Det ligger i luften. Hamas vinner. På förmiddagen träffar vi den lutheranske biskopen. Han försäkrar att han har goda relationer till Hamas. Alltså, en kristen biskop har goda relationer med en terroriststämplad fundamentalistisk organisation! Är det en anpassning till verkligheten?  I al Ayyam publiceras en opinionsmatning som ger Fatha 38,9 procent, Hamas 33,3, Mustafa Barghoutis Oberoende Palestina 8,7 och Hanan Ashrawis Tredje Vägen 7,5. I en redaktionell kommentar forsäkras att Hamas har ändrat sig. I al Quds visas en bild på två bröder som skakar hand. Den ene kandiderar for Fatha, den andre för Hamas. Haller hela det palestinska samhallet pa att stalla in sig pa att det fran och med den 26 januari ar Hamas som representerar de palestinska folket? I varje fall lika mycket som Fath? Vad skulle det isafall innebara? Huvudnyheten pa förstasidan av al Ayyam är ett valtal av Hamas ledaren Al Zahar. Han lovar framforallt slut pa korruptionen. Och att fem nya sjukhus skall byggas. Om EU gör allvar av sitt hot att dra in bidrag om Hamas vinner valet gör det inte sa mycket, säger han, det mesta av bidragspengarna utifran till Palestinska Myndigheten har ju ändå försvunnit på korruption eller slösats bort på en överdimensionerad flora av säkerhetstjänster. Hamas, som går till val under täcknamnet Förandring och Reform, tänkar satsa mycket på utbildning. Men det enda konkreta Zahar säger om islamisering är att man ska lära idrottsmän att läsa koranen! Om kvinnors ställning är han kryptisk. Vi kan inte ge dem storre rattigheter an Gud har gjort genom Koranen och hans profet har gjort genom tradtionen. Varken mer, eller mindre. Ändå ar det ganska klart att kvinnorna blir valets förlorare. Visserligen finns en regel om kvotering i vallagen. Halften av lagstiftande forsamlingens 132 platser valjs i peronval, hälften i listval. Och på listorna måste ett av de tre forsta namnen vara kvinna, ett av följande fyra och därefter var femte. Om ett parti får 27 platser skall alltsa minst 5 vara kvinnor. Kanske far bade Fath och Hamas ungefar sa manga. Kanske far ytterligare tva partier minst 3 platser. Alltsa totalt 12 kvinnor av 132. Att nagon kvinna skulle valjas I personvalet verkar otroligt. . I valannonseringen ar de nastan helt franvarande. I dagens bada ledande tidningar avbildas 81 kandidater. 1 (en) ar kvinna. Enda bräschen i de palestinska patriarakatets dominans ar ett referat av ett kvinnomote i Gaza dar flera kvinnoorganisationer samlats till stöd for en kvinnlig kandidat som slåss for jamstalldhet. Nar jag i först går genom checkpoint Qalandia och sedan står i kö for ytterligare en checkpoint minns jag övergångarna mellan Väst och Öst-Berlin som milda västanfläktar mot detta rekord i kafkaesisk integritetsövergrepp och trakkaseri. Jag förstar att folk efter tio års Fatha styre under ockupation har tröttnat och vill ha Förändring och reform dvs Hamas. Och att den feministiska revolutionen tyvarr tills vidare ar ajounerad i vantan pa den nationella befrielsen.  Per Gahrton

Efter viss turbulens under den sista biten av flygturen landade vi så på Ben-Gurion-flygplatsen. I passkontrollen utfrågades vi pliktskyldigt av ett par unga kvinnliga tjänstemän om varför vi kommit till Israel, men det tog inte lång tid innan vi släpptes igenom.

Henrik Carlborg2006-jan-20 @ 21:21:23

Den 25 januari är det val i Palestina. Som om Palestina vore en normal stat. Men Palestina är ju ockuperat av Israel.

Val under ockupation?
Hur kan man ordna fria, demokratiska val i ett ockuperat område? Det gjorde aldrig FNL i Algeriet medan fransmännen ockuperade deras land. Inte FLN i Vietnam heller så länge amerikanarna fanns kvar. Inte heller lovade dessa och alla andra frihets- och motståndsrörelser att lägga ner vapnen medan ockupanterna var kvar. De som gjorde det betecknades som förrädare, som Quisling i Norge. Ändå begär man att palestinierna ska fungera som om Palestina vore en fri och självständig stat! Palestinierna är människor. De vill ha fred. De är maktlösa. Därför försöker de göra som omvärlden begär. De proklamerar vapenvila trots att israeliska bulldozrar river deras olivlundar och israeliska bosättare stjäl deras mark. De ordnar demokratiska val trots att israelerna skjuter ihjäl deras barn.

Fyra gånger så många döda palestinier som israeler
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´tzelems nyhetsbrev 15/1 -06 dödades nästan fyra gånger så många palestinier som israeler under 2005, nästan 200 palestinier (varav ett femtiotal barn) mot drygt 50 israeler. Så har det varit hela tiden, Israels reguljära soldater mördar årligen tre-fyra gånger så många civila palestinier som antalet israeler som dödas av självmordsattacker och andra angrepp av irreguljära palestinska grupper. Ändå tror många människor att det är israelerna som drabbas värst.

Dålig kunskap om Palestinakonflikten
Enligt en brittisk undersökning för några år sedan trodde 35 procent av tillfrågade amerikaner att fler israeler dödas än palestinier. Men ännu värre missförstånd om konflikten finns. Mellan en femtedel och en tredjedel av tillfrågade britter, tyskar och amerikaner trodde att bosättarna är palestinier! Och 43 procent av amerikanerna tror att ockupanterna är palestinier (16-26 procent av britterna och tyskarna tror detsamma)! Bara omkring en femtedel av de tillfrågade vet att de palestinska flyktingarna tvingats lämna sina hem i samband med bildandet av staten Israel. Sammanlagt tror ungefär var tionde britt, tysk, amerikan att Palestinakonfliktens kärna är att palestinska ockupanter och bosättare har stulit israelisk mark! (Greg Philo and Mike Berry: Bad news from Israel, Pluto Press, 2004)Om man har en så monumentalt felaktig grundkunskap av Palestinakonflikten är det kanske inte så konstigt att man kräver att palestinierna skall bete sig som om de levde i en fredlig och erkänd stat. Men palestinierna är inte övermänniskor. Det finns gränser för vad de står ut med. Därför går det kanske som förra gången.

Palestinavalet 1996 – social och demokratisk revolution
Det är nästan exakt tio år sedan det ordnades val i de israeliskockuperade palestinska områdena. Oslo-avtalet levde trots svårigheter. Israels premiärminister, fredspristagaren Yishtzhak Rabin hade visserligen mördats av en judisk extremist. Men hans efterträdare, en annan frespristagare, den evige Shimon Peres, hade lovat fortsätta fredsprocessen. Inga självmordsattacker hade skett på nästan ett halvår. Hamas och Jihad tycktes passiviserade. Valet fick godkänt av internationella observatörer. Själv stod jag som EU-observatör större delen av dagen i en vallokal i en av Palestinas mest konservativa orter, Khan Yunis i Ghaza-remsan. Valet fungerade som en social och demokratisk revolution. Främst minns jag hur gallabiya-klädda män som en självklarhet följde med sina beslöjade fruar in i valbåset för att rösta åt dem. De palestinska valfunktionärerna rusade efter och slet ut männen som blev både rasande och förvirrade. Sånt hade de aldrig varit med om! Hur kunde PLO-byråkraterna tro att deras analfabetiska fruar skulle kunna rösta utan husbondens direktiv? Men det kunde det. Jag anade ganska nöjda leenden i fördoldheten bakom mången heltäckande ”niqab”.

Israels svar: provokationer
När jag deltog i högste valchefen Carl Lidboms presskonferens kände jag optimism. Fredsprocessen var på gång! Men så fick någon i Shabak eller Aman eller Shinbet för sig att statuera exempel. Den påstådde bombkonstruktören Yehia Ayyash mördades av israeliska statsterrorister. Hamas hämnades med ett sextiotal israeliska dödsoffer som resultat. Shimon Peres slog tillbaka mot framförallt Hizbolla i en jätteinvasion mot Södra Libanon, Vredens Druvor. Tiotusentals libaneser och palestinier drevs på flykt, hundratals dödades, bland annat drygt hundra civila som sökt skydd vid FN-posteringen Qana. Peres aktivism räddade honom inte politiskt. Likud och Netanjahu vann det israeliska valet i början av sommaren 1996. Och så var det definitivt kört för fredsprocessen.

Samma sak igen?
Så det är inte konstigt att man får en känsla av ”deja vu” inför Palestinavalet den 25 januari. Situationen idag liknar läget för tio år sedan. En israelisk premiärminister som plötsligt försvinner från scenen, men efterträds av en person som lovat fullfölja hans politik. Tecken på att Hamas är berett till förhandlingslösning. Och en aggressiv Likud-ledare, samme Netanjahu som förra gången, som lurar i vassen inför ett israeliskt val om ett par månader.

Genomskåda Israelhökarnas maktspel!
Man får hoppas att omvärlden genomskådar de israeliska hökarnas spel om ett framgångsrikt, demokratiskt Palestinaval följs av israeliska provokationer som leder till förnyade Hamas- och Jihad-attacker och därefter en våldsspiral som för Netanjahu till premiärministerposten i mars. Per Gahrton